Jag orkar inte riktigt ta in allt hat som stått i fokus i veckan. Jag vill egentligen skriva en massa saker om hur hemskt det är och hur illa jag mår, men faktum är att jag mår för illa för att skriva något alls. Lite skrev jag på min blogg enligt O, trots att den egentligen ska handla om böcker.
Det anonyma skrämmer mig mest. Det anonyma råa hatet som handlar om att andra människor ska dö eller våldtas. Helst både våldtas och sedan dö. Deras barn ska få uppleva detsamma. Och det är kvinnorna som får ta mest.
Eller är det bara en vinkling? Pauline Neuding menar att det är så. Hon påpekar först att även kvinnor som inte har vänsteråsikter utsätts för näthat. Det köper jag rätt av. Självklart är det inte heller så att män är helt befriade från det hat som frodas på nätet. Att tro det vore naivt.
Självklart ska det inte vara så att vänsterkvinnor har någon form av monopol på utsatthet. Så är det inte, vilket Neuding också ger exempel på. Dödshoten mot Johanna Hildebrant är lika illa som andra dödshot. Självklart. Men att jämföra sajten Vita kränkta män med dödshot mot de kvinnorna som kom till tals i Uppdrag granskning tyder snarare på att vi behöver diskutera vad hot och hat egentligen är.
Att ifrågasätta vad andra tycker är inte hat. Inte ens om detta sker med hårda ord. Att önska livet av någon är hot, oavsett hur det sägs kan det inte tolkas som annat. Alexander Bard må vara smaklös, hans kommentar till Sara Skyttedal som Neuding är definitivt helt opassande och vansinnig. Det handlar dock inte om ett anonymt näthat.
Att kvinnor får ta mest skit är Fredrik Pettersson helt på det klara med. Hans ledare om feminism och näthat visar på skillnaden. Att 71% menar att feminismen gått för långt när de får chansen att klicka ja eller nej på Radio 1s hemsida är helt klart en signal om än kanske inte en helt genomtänkt sådan. Det är å andra sidan nästan lika lätt att klicka i en ruta som att skriva en anonym hatisk kommentar på internet.