Jag hamnade i en diskussion på Facebook som jag känner att jag vill fortsätta här. Den startade i debattartikeln i DN där Socialdemokraterna proklamerar för en obligatorisk gymnasieskola, eller i alla fall skolplikt upp till 18 år.
Spontant tänker jag att förslaget inte är genomtänkt och att det krävs en hel del förändringar av gymnasieskolan om det skulle ge resultat. Samtidigt tänker jag att det måste finnas en plats i skolan för dem som är under 18, men att alla inte kommer att vilja, kunna, orka gå ett treårigt gymnasieprogram. För många av de elever jag möter är t.ex. folkhögskolor ett bättre alternativ än gymnasiet och deras gymnasietid kommer därför att bestå av två eller ibland tre år på introduktionsprogrammen. Efter att ha läst hela artikeln inser jag till min glädje att artikelförfattarna faktiskt tänkt flera steg vidare.
”En gymnasieutbildning är en förutsättning för att klara sig bra på arbetsmarknaden”, skriver Stefan Löfven och Ibrahim Baylan och visst är det i många fall så. De kritiserar alliansen för att ha monterat ner gymnasieskolan då alla program inte längre leder till högskolebehörighet.
Jag är så himla kluven i den här frågan. Jag tycker verkligen att alla ska ha möjlighet att bli behöriga för studier på högskolor och universitet, men jag tror inte att lösningen är att tvinga alla att läsa in den här behörigheten på gymnasiet. Istället tror jag på en väl utbyggd vuxenutbildning. Det måste finnas mer än en väg att gå för dem som behöver en omväg för att hitta sin motivation. Det verkar som att socialdemokraterna tänkt på det och då tycker jag definitivt att de har ett förslag som är både genomtänkt och mänskligt.
Rätt väg tror jag är att, som artikelförfattarna också skriver, satsa på de första skolåren. Att klasserna är små när barnen är små och att lärarna hinner med dem alla. Man kan läsa Hattie som fan läser Bibeln och argumentera för att klasstorlek inte spelar någon roll, men faktum är att det är otroligt mycket enklare att vara en bra lärare om du har en chans att faktisk hinna se dina elever.
Som någon skrev på Facebook så är det ingen garanti att en skolform blir bra för att den är obligatorisk. Grundskolan lyckas inte alltid och har inte förutsättning för att alltid göra det. Är det bara pengar som behövs? Nej, jag tror inte det. Men tid och tid är pengar.
Att investera mer pengar i skolan är att investera för framtiden. Jag tänker på mina elever som så ofta misslyckats totalt i grundskolan. De har ofta fått stöd, men ett stöd som väldigt ofta handlar om att de får hjälp, men inte verktyg för att stå på egna ben. Att ge eleverna verktyg kräver mer tid och större kunskap om eleverna. Där behövs det extra resurser.
Vi hjälper ingen genom att göra jobbet för dem. I dessa tider där tekniken möjliggör en hel del kompensatoriska verktyg behöver vi tänka nytt när det gäller stödundervisning. I år har jag mött en handfull elever som är vad man skulle kunna kalla ”stödskadade”. Ett hemskt, men tydligt ord. De har stora svårigheter, men istället för att försöka hitta sätt att klara skolan trots detta är de vana vid att ha en vuxen bredvid sig som servar dem. Det är inte hållbart och inte heller ett bra stöd.
Fous måste vara att tillsammans med eleverna hitta strategier för att klara mer av skolarbetet utan hjälp av en lärare. Strategier har blivit mitt mantra i år och nästan varje lektion pratar vi om strategier för att lära. Om du möter en text där du inte förstår alla ord, vad gör du då? Och svaret får inte alltid vara ”frågar Linda”. Det är en utmaning att klara gymnasiet trots svårigheter, men om dessa elever ska klara högre studier måste vi hjälpa dem på rätt sätt.
Löfven och Baylan skriver också om vikten av att eleverna mår bra och bra mår de flesta när de känner att de klarar av skolan. De mår också bra av att veta att det finns tid att göra det. Sedan får vi inte glömma bort att de finns (eller i alla fall ska finnas) andra vuxna i skolan än lärarna. De borde bli fler istället för färre. De sparkrav vi har just nu på gymnasiet är absurt. Elevhälsan riskerar att monteras ner fullständigt, många lärartjänster försvinner och hos oss på introduktionsprogrammen ser det mörkt ut. Elevpengen har räknats ner, våra elever anses inte behöva speciellt mycket stöd trots att de inte har med sig nästan något från grundskolan, är nyanlända i Sverige eller mår riktigt dåligt. Alla riskerar de att hamna utanför samhället om vi inte får lov att ge dem den utbildning de behöver och förtjänar. Att skära i skolan är dumt, men att spara på de här eleverna är vansinne.
Så vad tycker jag egentligen? Barn ska gå i skolan och att de gör det tills de är 18 är rimligt. Då måste de få adekvat stöd under hela skoltiden. Gymnasieskolan måste också utvecklas och möjligheterna till att nå gymnasiebehörighet på andra sätt utökas. Det behövs en satsning på alla elever, även på dem som kanske behöver en utbildning och ett vuxenstöd som kostar mycket. Det är en investering för framtiden.
