Nu är ångest ett relativt begrepp, men det är knappast upplyftande att läsa om psykologen Pia Rosanders forskning som visar att elever som känner är ordentliga och känner oro och ångest inför skolarbetet får bättre betyg. Troligen för att de då gör det de ska. Däremot oroas Rosander över att just oro och ångest inte direkt borgar för en god djupinlärning.
I en skola fylld av prov och läxor kan jag se att detta skulle stämma. Däremot tror jag inte att ordentliga elever automatiskt känner oro och ångst. Det är inget nytt fenomen det här. De ”duktiga” klarar skolan, medan de som är ”röriga” eller kanske egentligen kreativa och impulsiva, inte klarar sig lika bra. Fortfarande är det viktigt att sitta still, lyssna till läraren och jobba med samma sak som alla andra.
För ja, det är individualisering som krävs konstaterar Rosander. Självklart är det så. Elever är olika och att tro att de ska lära på samma sätt är inte rimligt. Fler nationella prov och betyg tidigare torde knappast vara bra för någon. De ”duktiga” får prestationsångest och ”de andra” fixar troligen inte heller den provfixerade skolan.
Just nu är ”eget arbete” det fulaste som finns. I alla fall för skolminister Björklund som verkar ta för givet att eleverna släpps vind för våg och får göra lite som de vill så fort läraren inte står i katedern, eller möjligen ger eleverna prov eller läxförhör. Mellantinget då? Finns det inte en gyllene medelväg?
Lärares arbetsbörda ökar. Mer än i andra yrken om man får tro Aftonbladet. Nu säger detta inte mycket egentligen, då det skulle kunna var fullt möjligt trots detta att läraryrket är totalglassigt i jämförelse med andra yrken. Jag har dock svårt att se att så är fallet. Samtalen på lärarrummen talar sitt tydliga språk. De många sjukskrivningarna likaså. Många lärare mår väldigt dåligt.
Om alla elever ska tvingas in i samma mall kommer många att falla ifrån. Kring dessa elever ska extra mycket dokumentation göras. Om vi istället kunde minska på all förbannad mätning kanske situationen kunde varit en annan. Jag tror dessutom att många lärare tillhör den samvetsgranna och ångestdrivna gruppen som är rädda för att misslyckas. Kanske är det också därför det är lätt att klamra sig fast vid gamla strukturer istället för att våga nytt.
Jag pratar utveckling och strategier med mina elever så gott som dagligen. Jag sätter inga betyg på enskilda uppgifter, utan på helheten. Tillsammans med eleverna gör jag bedömningen. Det finns ett visst intresse i att ha nationellt prov i såväl svenska som andraspråk som engelska helt klart, men det kostar många gånger mer än det smakar. Den nya information jag får om mina elevers kunskaper är ytterst begränsad.
Så hur vänder vi detta? Så länge skolpolitiken ser ut som den gör är jag rädd att det inte kommer att vända alls, utan istället fortsätta utför. Resultatet blir troligen fler elever med ångest, fler elever utan betyg och fler sjukskrivna lärare.
Vad vill jag ha? En flumskola där alla ungar gör precis som de vill? Självklart inte. Motsatsen till en skola som testar allt med hjälp av prov eller mäter allt möjligt och omöjligt är inte en skola som inte har koll på vad eleverna kan. Jag är glad att jag har mitt twitter-flöde som till stor del befolkas av lärare med visioner. Lärare som sätter elevernas lärande i centrum och gärna använder ny teknik för att kunna erbjuda eleverna fler sätt att lära på. För det måste finnas alternativ.
Hur tänker du?
