Vuxenutbildning i vårt lilla samhälle drivs sedan en tid tillbaka av ett privat utbildningsföretag. Vår kontakt med personalen där har försämrats. Det finns inget intresse från deras sida att behålla kontakten, eller så har vårt elevvårdsteam i alla fall uppfattat det.

Jag som lärare har också märkt att eleverna tycker att det är sämre. Gamla elever kommer ganska ofta tillbaka och ber om hjälp av mig, då de säger att de inte får den hjälp de behöver på sin nya skola. Speciellt de elever som har ett annat modersmål än svenska och ganska grunda kunskaper i svenska språket har svårt att hänga med och upplever att lärarna inte ”kan förklara” för dem. Då kommer de till mig. Jag sitter ner med dem en stund och sedan brukar det ha klarnat.

Nu är det inte hokus pokus jag håller på med och kanske skulle någon lärare inom vuxenutbildningen kunna göra detsamma, men tyvärr upplever eleverna inte att de kan få hjälp. Kanske kan det också vara så att lärarna inte är så kunniga om hur man arbetar språkutvecklande i alla ämnen.

Även kommunen har börjat inse att kvaliteten på vuxenutbildningen har försämrats och en ny upphandling är på gång. I den hoppas jag att det även ingår någon form av studiestöd för elever som behöver det. Jag har redan vidarebefodrat den önskan.

Dilemmat är att min tid egentligen ska gå till de elever jag undervisar nu och inte till gamla elever som borde få hjälp på annat håll. Samtidigt har jag så himla svårt att säga nej när de dyker upp halvt panikslagna.

Hur skulle du gjort?