Nyanlända elever ska undervisas av lärare med rätt kompetens, dvs lärare som utbildat sig i svenska som andraspråk. Självklart kan tyckas, men det faktum att en lärare i svenska för år 1-3 automatiskt blir behörig att undervisa samma åldersgrupp i svenska som andraspråk är väldigt konstigt. Inte förvånande kanske, med tanke på hur låg status ämnet svenska som andraspråk har, inte minst hos vår skolminister, men definitivt beklagligt.
Therese Biller är utredare på Lärarförbundet och påpekar i en intervju vikten av att nyanlända elever får adekvat stöttning tidigt. Den något naiva tron att barn lär sig svenska bara av att gå i en svensk klass och ”språkbadas” lever tyvärr kvar. Ja, det är lättare att lära sig att prata svenska i en miljö där man får träna mycket, et går snabbare att få ett språk med ytflyt, men det räcker inte. Det djupare och mycket mer komplicerade skolspråket lär sig dock ingen utan undervisning om detsamma.
Biller talar också om vikten av välutbildade modersmålslärare och inte minst integrerade sådana. Att som modersmålslärare flänga runt mellan skolor och inte få någon ”riktig” arbetsplats, inga ”riktiga” kollegor, bäddar inte direkt för ett bra samarbete mellan modersmålslärare och övriga lärare.
Så här säger Biller:
Så gott som alla lärare möter flerspråkiga elever. Nyanlända elever slussas ut från förberedelseklassen till ordinarie klass, och möter då ”övriga lärare”. Alla lärare behöver jobba språkutvecklande i sina ämnen. En vision är att ”övriga lärare” och lärare i svenska som andraspråk och modersmål samarbetar kring undervisningen, och på så sätt gör det mesta med den samlade kompetensen.
Saker som borde vara självklara.
