Efter att ha sett klipp ur BBC:s serie The Classroom experience började jag titta på de två entimmesavsnitten där Dylan Wiliam följer en klass med 24 stycken 12-13-åringar och deras lärare under en längre period.
Han introducerar idén ”no hands up” för att få bort vanan att alltid ge frågor till de elever som kopplar snabbt och då räcker upp handen. De som kan det rätta svaret. Flera elever berättar att de inte brukar räcka upp handen om de inte är 100% säkra på att de kan rätt svar.
När systemet med ”lollipop sticks” används drar läraren istället en person som ska svara på en fråga vilket leder till att de som är vana att få mycket taltid och mycket positiv feedback blir väldigt frustrerade. Det är dock väldigt tydligt att eleverna vänjer sig vid systemet och att det efter hand blir okej att chansa. Några av de riktigt duktiga eleverna fortsätter dock att vara frustrerade, medan andra elever växer. Dylan Wiliams filosofi är dock att ingen elev ska hamna efter.
Öppna frågor där läraren inte sitter inne med facit torde göra klassrumsklimatet bättre. När en lärare drar två namn i taget blir stämningen genast bättre. Kanske för att diskussionen blir mer levande. En annan lärare låter eleverna dra namnen, men envisas med att hela tiden ställa frågor där det bara finns ett rätt svar.
Traffic lights och mini whiteboards är två andra metoder för att eleverna ska kunna visa kunskap och vara delaktiga i undervisningen, utan att det behöver leda till merarbete för läraren. Trafikljuset består av tre pappmuggar i olika färger, där grönt betyder att allt är okej. Varje lektion börjar med den muggen framme. Om det börjar bli svårt att hänga med i lärarens genomgång visar man istället den gula muggen och om det går för snabbt, är för svårt och man vill ställa en fråga visar eleven den röda muggen. I praktiken leder elevernas lek med muggarna till en del frustration hos läraren, men jag tycker ändå att systemet är värt att fundera över. Det är viktigt att eleverna vet att det är okej att avbryta om de inte förstår. Leker de är det å andra sidan också en signal till läraren att undervisningen kanske inte går fram ordentligt. Då gäller det att man som lärare vågar ifrågasätta sin undervisning. Att eleverna sitter tysta betyder troligen inte att de förstår.
”Despite your brilliant lesson, the kids just didn’t get it”, säger Dylan Wiliam. Han säger också att lärarna inte ska vara rädda för att be eleverna om råd. De kan troligen ge bra råd och visst är det egentligen ganska naturligt, om än kontroversiellt, att fråga dem. Och då inte i en utvärdering efter ett arbetsområde, utan direkt efter lektionen. Eleverna utbildas i hur man ger konstruktiv kritik och bra feedback för att sedan fungera som elev-observatörer. Hos en lärare får de i uppdrag att se hur mycket tid hon ger eleverna innan hon låter frågan gå vidare och hur hennes undervisningstempo är. Grymt modigt av läraren att ställa upp på en sådan här sak måste jag säga. Och coolt att höra vad eleverna hade att säga. De insåg definitivt hur svårt det kan vara att vara lärare.
En annan lärare låter eleverna använda muggarna när de sitter och arbetar själva. Om de börjar få lite problem visar de den gula muggen och om de verkligen behöver hjälp direkt visar de istället den röda muggen och slipper sitta och räcka upp handen. En lärare samlar eleverna med röda muggar och ger dem extra hjälp under lektionen. Att se hennes och klassens utveckling är riktigt häftigt. Lika skönt är det att elever som haft det svårt nu utvecklas, som att även toppelever har utvecklat sitt lärande genom att lyssna på andra, som faktiskt är smartare än de verkat. ”Smart is nit something you are, it’s something you get”, påpekar Dylan Wiliam.
På mini whiteboards kan alla elever svara på en fråga samtidigt och läraren kan snabbt skanna av deras svar och få vet vad de kan. När det gäller diagnostiska frågor torde detta vara ett bra sätt att testa kunskaper. Det borde gå att laminera egna skyltar att skriva på. Något jag definitivt ska testa. Hade jag fortfarande undervisat i SO hade jag definitivt gjort det redan nästa vecka.
Flera elever påpekar att de lär sig av att titta på andras whiteboards. Det är en intressant aspekt av det hela, som jag inte hade tänkt på själv.
En annan idé Wiliam har är att eleverna ska inleda dagen med 10 minuters fysisk rörelse, något som hade fått eleven Linda att spark bakut totalt. Inledningsvis funkar det bra, men att komma till skolan tidigare varje dag för att motionera är inte lätt. Idén är bra, men måste kanske in i schemat från början. Efter ett tag verkar de dock komma in i vanan. Kanske för att de märker att motionen ger resultat? Eleverna har också fått börjat mäta sina egna resultat och blir då mer delaktiga.
Frågor att fundera över:
Hur många av eleverna i min/mina klasser är aktiva och räcker upp handen?
Vilka får taltid?
Vad finns det för system för att fördela taltiden rättvist?
Vilken sorts frågor ställer jag?
Hur motiverar jag alla elever?
Hur kan jag forma min undervisning så att alla elever får visa sina kunskaper, trots att de inte alltid får svara på frågor när de räcker upp handen?
Hur reagerar jag om det blir tydligt att många elever inte förstår vad jag säger?
Hur kan jag använda pedagogisk forskning och forma den så att den passar mig och mina elever?
Hur kan vi få in mer fysisk aktivitet under skoldagarna?
