Även jag hamnade igår in en diskussion kring språk och ämne på twitter. Anna Kaya skriver mer specifikt om den här och jag tänte istället diskutera lite mer allmänt.

Går det som ämneslärare att välja bort ett språkutvecklande arbetssätt? Att bara fokusera på ämneskunskaper? Mitt svar är ett klockrent nej. Jag förstår inte ens hur man som lärare kan tycka att det räcker att uppdatera sina ämneskunskaper. Inte heller hur man kan anse sig komepetent utan att också blanda in pedagogisk forskning kring hur elever lär. Är inte ämneskunskaperna dessutom relativt meningslösa om de inte kommer eleverna till godo?

Jag har förut skrivit om de två ytterligheter som brukar få exemplifiera lärares vilja till anpassning efter elever med annat modeersmål, eller för den del elever som av andra orsaker kan ha svårt att språkligt fixa ämnesstudier. En ytterlighet är läraren som helt kör på den undervisning som hen tycker att eleverna bör fixa, med ämneskunskaper i fokus och helt utan anpassning till elevernas förutsättningar. Vill de så kan de och fixar de inte kursen finns det en brist hos eleverna. Lite svinn för man räkna med. Som en lärare igår som menade att det är helt okej med ett svinn på 20%.

Den andra ytterligheten är läraren som anpassar och anpassar och anpassar, tills det till slut inte finns mycket ämne kvar alls. Inte heller detta gör att eleverna når målen och läraren försöker vrida sig några varv till för att eleverna ska klara sig. I värsta fall får eleverna ett betyg ändå, för att hen kämpat så mycket. Vissa kallar den här urvattningen av ämnet och lärarens akrobatkonster för individualisering och menar att det är ett bevis på att individualisering inte fungerar.

Jag menar att individualisering är något helt annat. Att det istället handlar om att som lärare veta hur en elev lär på bästa sätt och att, tillsammans med eleven, synliggöra lärandeprocesser. Det handlar också om att som lärare variera sin undervisning för att därmed nå så många som möjligt, erbjuda olika redovisningssätt så att så många som möjligt lyckas och inte minst ge eleverna verktyg för att själva ta kontroll över sitt lärande. Det betydet inte att alla ska sitta själva och arbeta med varsin planering, men att arbetet inte heller nödvändigtvis måste se likadant ut för alla.

När det gäller språkinriktad undervisning handlar det också om att lyfta fram den terminologi och de texttyper som ingår i ämnet. Det handlar allstå långt ifrån om att sänka nivån på undervisningen, utan snarare att förtydliga den. Även elever som vill, kan och ska nå A tjänar på att få klart för sig vad det egentligen är som förväntas av dem.

Det jag också funderade över under gårdagens diskussion var hur någon kan se en undervisning där språket står i fokus som “en sak till”. Något som ligger utanför den ordinarie undervisningen. Det går inte att undervisa en grupp där det finns elever som inte behärskar svenska fullt ut, utan att undervisningen på något sätt anpassar och förändras.

Det framgår också med all önskvärd tydlighet i den nya läroplanen att alla lärare har ett ansvar för alla elevers kunskapsutveckling och språkutveckling.

ur Läroplanen för Gymnasiet, Övergripande mål och riktlinjer

Alla som arbetar i skolan ska

  • ge stöd och stimulans till alla elever så att de utvecklas så långt som möjligt
  • uppmärksamma och stödja elever som är i behov av särskilt stöd

[…]

Läraren ska

  • i undervisningen beakta resultat av utvecklingen inom ämnesområdet och för undervisningen relevant pedagogisk och annan forskning, och
  • organisera och genomföra arbetet så att eleven

– utvecklas efter sina egna förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla sin förmåga, […]

– får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling

 

För grundskolan finns exakt samma formuleringar, förutom den om forskning. Det trycks också mycket mer på att vårdnadshavare ska inkluderas. I båda läroplanerna trycks det särkilt på att alla elever har rätt att utvecklas, men att elever i behov av särskilt stöd ska uppmärksammas extra.

Ganska tydligt, eller hur? Det står visserligen inte att alla elever måste nå E, men det går knappast att tolka läroplanens text som  att det är okej att inte alla elever får den undervisning och det stöd de är i behov av. Det handlar inte om att göra en sak till, utan om att göra en massa olika saker för att hela tiden förbättra sin undervisning så att den passar fler.

Allt börjar med en bra lärare. Hattie menar till och med att det är en av de mest avgörande faktorerna för skolframgång. En bra lärare finns till för alla sina elever. Eller som det står i sammafattningen av Greppa Språket (som jag för övrigt rekommenderar alla lärare att läsa):

Lärarens förhållningssätt, attityder och val av arbetssätt har en avgörande betydelse för all kunskapsutveckling och kanske i synnerhet för flerspråkiga elever.

 

Visst inser också jag att vägen till ett E är lång för vissa elever. Jag vet också att alla inte kommer att nå dit. Däremot skulle jag aldrig tänka tanken att nöja mig med att 80% lyckas. Det är som om svenska landslaget i fotboll skulle gå ut med att de är nöjda om de tar sig till VM och möjligen vinner någon match i gruppspelet. De måste drömma om guld. De måste till och med satsa på guld. Att det sedan är näst intill omöjligt för dem att verkligen ta guld är underordnat.

Vi kan inte bara skylla på att vi har mycket att göra och att tiden inte räcker till. En så viktig sak som att ge alla elever en förutsättning att nå målen kan man inte dribbla bort. Det är både oansvarigt och sorgligt att åsikter som den att alla elever inte räknas, finns i lärarkåren. Tyvärr är jag medveten om att sådana lärare finns. Det gör mig ledsen.


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.