Något som väldigt sällan lyfts fram och prioriteras är modersmålsundervisningen. Vissa av vår elever har en timme modersmålsundervisning i veckan, men långt ifrån alla. Ingen har studiehandleding, trots att detta är en rättighet enligt skollagen.
Idealet med ett språk och att man därför ska satsa på att nyanlända lär sig svenska, inte lägger tid på det språk som inte längre är aktuellt. Hur man nu kan tänka så. Självklart har modersmålet en viktig roll. Har man ett fungerande språk är det mycket lättare att lära sig ett nytt. Det sägs ofta, men lika ofta viftas det bort som oviktigt.
Tills vidare används termen modersmål, trots att den kanske inte är optimal. L1 i betydelsen förstaspråk kan funka om eleverna anländer sent, men knappast om de är födda i Sverige.
Det finns väldigt lite forskning på hur flerspråkiga klassrum fungerar, men i viss mån ses svenska som det viktigaste språket, studiespråket som har högre status.
I Sverige kan man i debatten ana en strävan efter assimilation och en tanke om att det bara kan finnas ett språk. Ska svenskan bli bra, kan man inte hålla på med modersmålet också. Är det ens önskvärt att andra språk än svenska? Vill vi inte att alla ska prata bra svenska. Riktig svenska alltså. Alla invandrarbarn borde lära sig svenska som modersmål och föräldrarna ska prata med svenska med sina barn. Det här är tyvärr vanliga röster om språk.
Skolverket har, om än sent, förstått nyttan av flerspråkighet. Det är en stor fördel för samhället om många kan flera språk. Lär man sig två språk samtidigt drar de tillsammans den kognitiva utvecklingen framåt. Enligt skollagen kan man bara ha ett modersmål, men visst kan barn ha fler språk än så.
Fortfarande finns myten om halvspråkighet fortfarande vid liv i media och Jarmo Lainio menar att de måste övervintrat på en väldigt isolerad plats för att inte ha förändrat sin syn på tvåspråkighet. Att så många andra grupper i samhället får tolkningsföreträde framför språkforskare och lärare menar Lainio är väldigt tröttsamt. Det gäller väl det mesta som angår skolan tänker jag. Inte att det är tröttsamt, men att alla tycker sig ha rätt att leka experter.
Kursplanen i modersmål är definitivt krävande. Jag funderar över hur alla elever kan nå MVG då, på en knapp timme i veckan? Är inte det också ett sätt att sänka standarden? Vad som är värre är att lärare i modersmål har en riktigt taskig undervisningssituation. Frågan är lågt prioriterad och ansvarsfördelningen i kommunerna är otydlig. Jo tack, jag känner igen det.
Hur kan samhället dra nytta av flerspråkighet? Det borde vi definitivt diskutera mer! Modersmålsundervisningen borde inte bara ses som en utveckling för individen. En mycket framgångsrik undervisningsmodell är att undervisa på två parallella språk. Det är riktigt synd att vi inte har fler modersmålslärare knutna direkt till undervisningen på språkintroduktion. Forskning visar att elever som deltar i modersmålsundervisning inte bara blir bättre på svenska, utan också i andra ämnen som matematik. Meritvärdet för dessa elever blir dessutom bättre.
OECD har kritiserat Sverige för att satsa för lite på gruppen pojkar med utländsk bakgrund som kommit sent till Sverige och som dessutom har lågutbildade föräldrar. Endast ca 20% i denna grupp får gymnasiebehörighet. En siffra att fundera över.
Problemet är ofta att eleverna väldigt sällan ens får undervisning i sitt modersmål. Är de för få blir det ingen grupp, är de för många kanske de inte får plats. Der blir liksom aldrig prioriterat. Just bortförklaringar kring modersmålsundervisning verkar det finnas väldigt många. Lagstiftningen kring modersmålsundervisning följs inte, det står helt klart. Det är också så att den pedagogiska nyttan är negligerad, eller inte känd. Om man pratar bra svenska kan det vara okej att använda modersmålet, men inte annars. Det är en vanlig åsikt. En annan är att modersmålsutveckling bör ske i hemmet, inte i skolan.
