Ett avslutande samtal

Sista programpunkten är ett samtal med Inger Lindberg, Kenneth Hyltenstam, Jarmo Lainio och Monica Axelsson. Moderator Aina Bigestans påpekar att mycket av vår vardag präglas av kamp och strid. Jag skulle vilja påpeka att det är viktigt att vi inte fastnar i en offermentalitet. Jag känner att det ändå blir bättre och bättre och att våra elevers specifika behov uppmärksammas mer och mer. Fortfarande blir det tyvärr ett bristtänk ibland, speciellt när relativt nyanlända elever går vidare till nationella program. Tyvärr finns det en ganska utbredd förväntan på att eleverna ska lämna språkintroduktion med en perfekt svenska. Så kommer det aldrig att bli, då skolspråket måste utvecklas i sitt sammanhang. Ett G eller E i svenska som andraspråk kan inte betyda att eleven ska behärska språket i alla skolans ämnen. Det är en omöjlig uppgift. Ett godkänt nationellt prov betyder inte att eleven har ett språk som är felfritt och det hade varit ett orimligt krav.

De här dagarna har fått mig att fundera vidare. Kanske främst angående Lindbergs och Hyltenstams resonemang kring en ny modell för svenska som andraspråk. Tanken om ett språkgym togs upp även under den avslutande frågestunden. Det ska fokuseras på enskilda behov, men det behöver inte betyda att de gör arbetet ensamma eller att det skulle röra sig om isolerad färdighetsträning. Individualisering behöver definitivt inte betyda enskilt arbete.

Hyltenstam påpekar att det måste finnas hjälp för skolor med olika förutsättningar får en chans att forma bra möjligheter för eleverna. Just min arbetsplats är lite annorlunda. Det är en mycket stor skola, med få elever med utländsk bakgrund. Lärarna på de nationella programmen är ovana vid den här kategorin av elever och inte sällan blir de lämnade att lära själva. Att lämna en nyanländ elev att själv ta till sig en läromedelstext är vansinne. Enligt Skolverket anses man vara nyanländ i fyra år, men betänk också att det tar mellan 5 och 10 år att tillgodogöra sig ett fungerande studiespråk. Eleverna behöver alltså stöd långt därefter de räknas som nyanlända.

En modersmålslärare påpekar att hon och hennes kollegor har ett riktigt krävande jobb, med dåliga förutsättningar. Hon önskar därför att de som tas på allvar, som har högre status än modersmålslärarna t.ex. forskare, lyfter frågor som rör modersmålsundervisning och behovet av en sådan.

Hyltenstam påpekar också att det kanske blir fel när situationen i stort beskrivs som problematisk och att det inte nödvändigtvis betyder att lärare som undervisar i svenska som andraspråk och modersmål är dåliga.  Det är dock inte sällan så att arbetssituationen är svår.

En annan fråga eller rättare sagt kommentar från en lärare handlar om att de som går yrkesförberedande program bara läser svenska, eller svenska som andraspråk första året. Hur ska dessa elever då få stöd i sin språkutvecklingsprocess? Självklart blir det problematiskt. Axelsson säger att det tyvärr bara är att konstatera att gymnasiet ofta ligger utanför reformer som handlar om elever som kommer till Sverige efter 12 års ålder. De behöver mer stöttning, men hur ska den se ut? Den här gruppen måste ges en möjlighet att lyckas. Tyvärr tyder mycket på att dessa elever misslyckas i det rådande systemet.

Hur hanterar vi elever med väldigt olika språkkunskaper som befinner sig på gymnasieskolan? Hur gör vi med dem som kanske aldrig kommer vidare till ett nationellt program då tiden inte räcker till?

En lärare berättar om sina elever på komvux i en gymnasial lärlingsutbildning där det inte finns några formella krav på att komma in. Alltså kan elever som inte ens gjort färdigt SFI-C hamna på en lärlingsutbildning där svenskkursen är svenska som andraspråk 1, dvs gymnasienivå. Ett exempel på de många strukturella problem som finns när det gäller svenska som andraspråk.

De lärare som arbetar med elever som har ett annat modersmål som måste synas i debatten och  som  måste få mandat att föreslå en fungerande organisation. Det får bli slutordet, för nu måste jag springa till tåget!