Gisela Håkansson berättar om hur hon intresserat sig för och forskat om hur man lär sig språk i olika sammanhang och med olika förutsättningar.
När man lär sig nytt språk i landet där det talas att det är andraspråksinlärning, medan det blir inlärning av ett främmande språk om man lär sig det i ett land där det inte talas. Det antas vara enklarare att lära sig ett språk i landet där det talas. Är det så?
Forskning visar att flytet blir bättre och narrativerna blir fler. Man berättar mer, men man har inte undersökt vad man berättar. Ökat syntaktisk komplexitet kan man också se.
Det projekt Gisela Håkansson gjort med Catrin Norrby och Lena Bruzeus handlar om att jämföra hur elever, i detta fall universitetsstuderande, lär sig svenska som andraspråk jämfört med att göra det som främmande språk. I detta fall i Malmö och Melbourne. Både Norrby och Bruzeus har erfarenhet av undervisning i båda länderna och i studien var Norrby lärare i båda grupperna.
Vad menar man egentligen med att man kan ett språk? Man måste behärska språkljuden, det som barn lär sig först. Ny forskning visar att små barn 3-9 månader kan göra ljud som inte finns i det egna språket. Japanska små barn ska t.ex. kunna skilja på r och l, trots att denna skillnad inte finns i språket. Vid 10 månaders ålder kan barnen inte längre höra skillnad mellan språkljud som inte finns i det egna språket. Då börjar de istället producera ord.
Just språkljud har Håkansson inte tittat specifikt på, utan ord (lexikon), hur ord böjs (grammatik), hur ord placeras i meningar och satser (grammatik), hur ord, fraseroch satser används i olika sammanhang (paragmatik). Då grammatik är så lätt att undersöka är det på detta ämnet som ofta forskas på. Även språkstörning brukar definieras och diagnosticeras med hjälp av grammatiktester.
Uppsatser undersöktes och Håkansson påpekar hur viktigt det är att en korrekt uppsats inte säger så mycket om elevens kunskaper. Har de ett enkelt språk, eller kan de egentligen skriva mer komplext, trots att de inte gör det i just denna text. Intressant att tala med eleverna om hur viktigt det är att våga ta risker för att utveckla sitt språk. Det påminner mig om att jag borde göra performansanalyser på elevernas texter snart. Det har jag ännu inte gjort denna termin.
Studenterna i undersökningen fick översätta texter för att visa sitt ordförråd och sin syntaktiska förmåga.
Associationer användes för att bedöma studentens lexikon. Ordförrådet mättes också i intervjun och i översättningen.
Den pragmatiska delen var den svåraste att mäta, men något av det mest intressanta att tala om med eleverna. Vad kan man egentligen säga i vilket sammanhang. De använde sig av lucktest, vilket är vanligt i pragmatiska studIer. Egentligen säger detta mer om vad man tror att andra skulle säga, än vad man skulle säga själv. Resultatet jämfördes dock med en kontrollgrupp i Lund.
L2 fanns alltså i Lund, hade läst svenska 150 timmar, de var 18 deltagare, men alla var inte med i alla tester.
FL
Associationstest, 100 ord då man ska skriva det första ord man tänker på. t.ex. bord, som kan associeras med stol, en paradigmatisk association, syntaktisk association ger ordet rund, eller att man helt enkelt lyssnar på hur det låter och då säger mord, en fonologisk association. Just fonologiska associationer brukar göras av barn. Kanske skulle vi rimma mer med även de äldre eleverna.
Det studenterna i Melbourne påminner om är egentligen svaga läsare. De läser på formplanet, men når inte den mentala representationen. Det är för ansträngande att gå ner på förståelsenivå, så man nöjer sig med att koda av formen. Starka läsare använder ordbilder, medan svaga går på grafemen, vilket är en omväg. Svårast var det för eleverna att läsa ord som innehåller å, ä och ö.
L2-gruppen i Malmö påminner mer om L1-gruppen i Lund, medan eleverna i Melbourne inte sällan tar vägen via sitt modersmål.
Kent Rosanov ska ha gjort en lista med 100 ord att snabbt associera kring, gärna på bara någon minut och det skulle vara kul att använda den, eller delar av den. Det var verkligen kul att se Håkanssons genomgång av hur eleverna associerar till olika ord.
Processbarhetsteori, Pieneman. Jag har inte stor koll på det, men när Håkansson förklarar förstår jag att det är ett sätt att se utvecklingsmönster i språkinlärning. Det går fort att lära ord, böja ord, sätta ord rätt i fras, men det är sedan det blir svårare när ett mer komplext språk ska erövras. Bisatser t.ex. eller ordföljd i andra mer komplexa meningar.
Attributiv kongruens är ett fint ord på det vi arbetar med just nu. I kombination med predikativ kongruens, då substantiv liksom behövs för att kunna skriva meningar. Två gula hundar, ett gult hus, en gul banan och andra roliga meningar är en bra början. Vi har också kombinerat dessa korta meningar med t.ex. konjunktioner för att kunna sammanfoga satser.
Håkanssons resultat då? Processbarhetshierarkin stämmer i båda grupperna, men fler studenter i Malmö klarar nivå 5, men Håkansson påpekar att resultatet är en tendens.
Pragmatiskt förmåga verkar vara bättre i Lund, fler meningsfragment visar att de också har koll på talspråkliga former. Eleverna i Melbourne skriver dock långa, fina meningar, men inte på det sätt som någon pratar.
Tydligt var det också att de situationer som man möter i läroböcker funkar bättre än de som inte finns där. Då handlar det kanske om att ha lärt sig något utantill.
Slutsatsen då, L2 låg före gällande lexikon, i grammatik var det ganska jämnt, men L2 ”vinner” över Melbourne även gällande pragmatik. Är det bra att dela in inlärare i andraspråksinlärare och främmandespråksinlärare?
Det svåra blir att använda andraspråksinlärare, då definitionen att första språket ska ha lärts in först för att svenska ska räknas som andraspråk. Svenska som inlärarspråk, är det en bättre definition? Håkansson är minst sagt skeptisk. Hur ser det ut i skolan, är svenska som andraspråk mer andraspråk än engelska och när blir det ett främmande språk? Håkansson undrar varför det bara i svenska som andraspråk talas om att få en flerspråklig identitet oxh som förberedelse för arbetslivet? Är det inte lika mycket kultur och politik som i svenska som andraspråk, som i engelska. Redan i kursplanen syns statusen.
Håkansson ber Skolverket ändra lite på det och får stora applåder. Slutligen kan det faktiskt finnas två L1 om föräldrarna har olika modersmål som talas i familjen. Viktigt att tala om att alla faktiskt inte heller lär sig sitt L1 utan problem. Dessutom att det ser olika ut hur olika människor, i olika åldrar lär sig ett L2. Olika språkliga färdigheter utvecklas också på olika sätt och vi behöver kunna möta elever som lär och har lärt sig språket på olika sätt.
Slutsatsen blir för mig att det här med språkinlärning är ruskigt spännande. Dessutom måste jag lyfta fram hur härligt det var att lyssna på Gisela Håkansson. Vilken härlig människa!
