Ha inte för bråttom bara

Förslaget om att inför en ettårig gymnasieutbildning helt utan teori har inte tagits emot med blida ögon. Lärarförbundet varnar för fiasko och pekar på att allt färre väljer yrkesprogram nu när de inte längre ger högskolebehörighet.

Grundidén i allainsens förslag är rätt men fel. Alla som slutar grundskolan är definitivt inte mogna för att läsa ett treårigt program på gymnasiet och resultatet kan bli att de hoppar av. Frågan är dock om en ettårig utbildning löser problemet? Det beror självklart på vad skoltröttheten beror på. Det behöver inte vara så att skoltrötta elever aldrig kommer att gå ett gymnasieprogram som ger behörighet att studera på högskola, eller som ger ett yrkesbevis.

Skolverket har fått i uppdrag att utveckla yrkesintroduktionen inom gymnasiets introduktionsprogram och det tycker jag är en god väg att gå. Vi har redan en yrkesintroduktion där eleverna kan slussas ut i yrkeslivet via en validering av yrkeskunskaper på en praktikplats eller via kortare yrkesutbildningar som leder till jobb. Grundidén är dock att det inte är något du gör när du just lämnat grundskolan. Elever som påbörjar en kortare yrkesutbildning måste anses ha en chans att bli anställningsbara. Som Ibrahim Baylan påpekar måste det finnas jobb, så att utbildningen inte bara blir en längre väg till arbetsförmedlingen.

Jag tror att ett år på ett bra introduktionsprogram kan vara ett mycket bra alternativ för många, framför att få betyg de egentligen inte förtjänat och därmed kunna börja direkt på ett nationellt program. Ännu värre tycker jag det är att elever som saknar betyg i t.ex. engelska kan påbörja ett gymnasieprogram, samtidigt som de läser upp sin grundskolengelska. Jag undervisar dessa elever och uppgiften är övermäktig för vem som helst.

Strävan är att vara som alla andra. Och alla andra går gymnasiet. Att de som egentligen kanske inte är mogna för ett nationellt program ändå slussas in där bäddar för avhopp. Måste vi ha så himla bråttom?

Jag har mött många elever som under det första året hos oss inte tagit ett enda betyg. Det är inte detsamma som att de inte lärt sig någonting. De som har haft det svårt socialt kanske lär sig att umgås med andra under en gemensam frukost eller lunch. De som tycker att de är totalt hopplösa kanske hittar något de är bra på. De helt utan självförtroende kanske vågar börja tro på sig själv. Med dessa kompetenser i bagaget blir de under sitt andra år på IM behöriga och många går vidare till nationella program och tar studenten tre år senare.

Vi behöver dock inse att alla inte går samma väg. Att en folkhögskola eller en kortare yrkesutbildning kan vara den rätta vägen. Att ungdomarna får ett bra liv ändå. Det gäller bara att ge dem en rimlig chans att komma på det, så att det inte blir ett icke-val i brist på andra alternativ. Den ettåriga yrkesutbildningen som alliansen föreslår får inte bli en slasktratt.

Jan på Flumpebloggen spånar kring sabbatsår eller senareläggning av höstterminsstarten i år 1 och det ligger mycket i det. För att veta vad man egentligen vill  måste man få landa. Han påpekar också att vi måste se konsekvenserna av den skolpolitik som alliansen för. Att börja jobba som 17-åring kanske inte är det ultimata ens för de som är skoltrötta. Men det kan vara det om 16-åringen får tid att verkligen tänka över sin framtid och våga drömma lite.

Jag kan inte se att förslaget om en ettårig gymnasieutbildning endast är av ondo, men jag manar till eftertanke.