En vecka med elever och en väldigt innehållsrik sådan. I måndags var jag först på upprop med mina två barn. En börjar förskoleklass och en ettan på en helt nybyggd skola. De träffades i sina medtorsgrupper, eller processgrupper som de kallar dem, med barn från F-3. Lillebror tyckte att det var fantastiskt roligt, men Storebror som är betydligt blygare och dessutom inte hade någon kompis i gruppen, grät på eftermiddagen och ville inte gå till skolan på tisdagen. Lite kris minst sagt. Vi peppad honom att pröva i några veckor och på inskolningsmötet på onsdagen tog vi upp det med läraren. Då hade det redan blivit bättre och på tisdagskvällen var han redan ganska nöjd.
Idén att en lärare har mentorselever i flera årskurser är något jag gillar. Jag tycker också att det är bra att barnen lär känna både äldre och yngre skolkamrater. Denna grupp kommer de att ha morgonsamling i, men större delen av tiden jobbar varje årskurs för sig. Storebror lärare, som var väldigt stel och forcerad på uppropet, var troligen mest nervös och väldigt trevlig på det enskilda mötet. Väldigt skönt.
Efter två upprop var det dags för ett tredje – vårt eget. I den grupp jag är mentor för finns endast två elever kvar från förra året och åtta nya elever. Tre av dem kom till Sverige i juli och kan bara några ord, de kan inte heller någon direkt engelska och har ett så ovanligt modersmål att vi fått jaga telefontolk hela veckan. Igår fick vi alltså för första gången prata med dem på riktigt. Väldigt roligt.
Det är väldigt häftigt att få följa elever från de allra första svenska orden och ända fram till en fungerande svenska och kanske till och med en studentexamen eller ett bra jobb. Något av det coolaste med mitt jobb måste jag säga. Med eleverna som kommit lite längre och kanske har ett fungerande vardagsspråk blir det genast lite svårare, eller i alla fall mer diskussionen om varför de ska läsa svenska som andraspråk.
Idag hade jag första lektionen med eleverna som ska jobba mot att få betyg för år nio i svenska som andraspråk och jag visste att frågan skulle komma. Vi pratade därför om hur många olika svenska språk som faktiskt krävs för att kunna använda svenska i olika situationer. Det räcker inte med ett talspråk som funkar med kompisar, utan du måste också kunna prata med myndigheter, läkare, lärare i andra ämnen osv. osv.
Vi pratade också om vilket språk de tänker och drömmer på. Detta för att visa hur naturligt modersmålet faktiskt är och hur svårt det är att nå samma nivå på svenska. Svårt, men inte omöjligt. Jag skulle säga att det är mycket svårare att få ett betyg i svenska som andraspråk för någon som bara varit några år i Sverige, än för svenska elever att få ett betyg i svenska. Mina elever har ingenting gratis.
Mitt andra ämne är engelska och i år har jag mer engelska än vanligt. De senaste tre åren har jag bara haft en nybörjargrupp, men nu ska jag ha de elever som behöver betyg för år nio. En riktigt heterogen grupp med elever som befinner sig från kunskaper motsvarande år 4 till ”borde haft A om jag bara varit i skolan”. En riktig utmaning. Nu ska jag testa vad min bok går för.
Nu ska jag snart packa ihop mina saker och åka och hämta två (förhoppningsvis) glada och garanterat trötta grabbar på fritids. Sedan drar vi direkt till simhallen för att ha simskola. Måste bara fixa mellanmål först…
Trevlig helg!
