Lärartycket 37 Om att lära för livet

Lärartycket är ett viktigt initiativ som gett mig mycket att fundera på. Igår skrev Anna-Lena Larsson om hur hon och hennes elever samarbetar med andra lärare och elever i Europa. Idag är det min tur att ta över stefettpinnen och det gör jag med stor respekt för det sällskap jag befinner mig i.

I fredags var jag på fest med kollegor från den skola jag arbetade på mellan 2000 och 2007. Under kvällen tänkte vi tillbaka tillsammans på den tid då vi var ganska nya i yrket. När vi drack vin och diskuterade pedagogik långt in på morgontimmarna. När vi ville förändra världen, eller i alla fall skolan, eller i alla fall situationen för just våra elever. Vi diskuterade undervisningssätt, delade med oss av lyckade projekt och lektioner, samarbetade både kring elever och ämnen. Jag saknar den tiden ibland.

Det talas mycket om att elever ska lära för livet och det är viktigt. Lika viktigt är det att vi lärare lär för livet. Hela livet. Jag må vara en bra lärare i mina bästa stunder, men jag är inte färdig. Jag vill aldrig bli färdig. Jag hoppas verkligen att jag aldrig får för mig att jag är det. En bra lärare slutar aldrig att utvecklas och jag vill  vara en bra lärare.

Att aldrig bli färdig är kanske det är det bästa och troligen det mest frustrerande med mitt yrke. Nya elever betyder nya utmaningar. Nya utmaningar betyder ny kunskap. Ny kunskap som kan handla om de ämnen jag undervisar och hur de kan läras ut på bästa sätt. Eller ny kunskap som handlar om nya pedagogiska rön, rapporter som rör min vardag och kanske nya tekniska prylar som kan förenkla den eller i alla fall göra den lite roligare.

Jag är en hobbypluggare av rang. Nästan varje termin de senaste åren har jag läst någon universitetskurs på distans. Det betyder att jag förutom min lärarexamen har ett gäng andra poäng. Jag säger inte att det automatiskt gör mig till en bättre lärare, för se så enkelt är det inte, men det betyder att jag lär mig. Att jag utmanar mig själv på samma sätt som jag utmanar mina elever.

Jag tror att det är nyttigt att som lärare vara elev ibland. Det betyder inte att jag aldrig tillåter mig själv att landa och tycka att jag är bra nog. Det handlar istället om att jag av respekt för mina elever och mina kollegor aldrig tillåter mig att landa så mycket att jag fastnar i gamla hjulspår. Det betyder inte heller att jag alltid gör om min undervisning fundamentalt inför varje läsår, men att jag ändrar den utifrån elevernas behov. Det är min skyldighet som lärare.

En bra lärare stannar aldrig. En bra lärare fastnar aldrig. En bra lärare ser varje ny dag som en utmaning. En bra lärare ser till att lära sig saker varje dag av både elever och kollegor. Jag orkar inte alltid vara en bra lärare, men mitt mål är ändå att vara det. Så måste det vara.

Riktigt så bra är jag nämligen inte ännu. Varje dag är inte den mest spännande utmaningen. Varje elev bringar inte bara ren glädje. Men jag har definitivt lärt mig att det är mitt ansvar som lärare att både utmana och tycka om. Det är sällan, troligen aldrig, eleverna som ska förändras. Istället är det jag som aldrig ska tro att det som funkade i en annan grupp automatiskt fungerar i en ny.

Det här med att utnyttja kollegors kunskaper tror jag att fler med mig är dåliga på. Vi talar ofta om att vi skulle dela med oss mer, men istället fastnar vi ofta i en hets som gör att den egna gruppen står i fokus, snarare än att dela med oss till andra. Vi hinner inte alltid lyfta blicken. Tid och strukturer för samarbete är kanske det som behövs mest i skolan idag. Det skulle gynna både eleverna och lärarkåren. Dessutom blir det en bra fortbildning som ser till att vi inte stannar.

Om vi bara kunde få lite arbetsro, lite vila från alla reformer och alla krav på mer eller mindre onödig dokumentation, så hade vi fått tid till en utveckling som gynnar våra elever mer. Först då tror jag att den svenska skolan lyfter. Utveckling och förändring måste nämligen komma inifrån.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till en gammal bloggfavorit, nämligen Jacob Möllstam aka Killfröken.