Fortfarande blackout

Vi tittar vidare på serien Helt Blackout om talängslan och den är riktigt, riktigt bra.

Jag är mycket imponerad av att deltagarna genomför de utmaningar de får. Redan i program 2 är det audition som gäller och jag hade definitivt tvekat. Som i program 3 där en av deltagarna, Frida,  ska delta i Spoken word på en öppen scen. Jag hade ALDRIG gjort det och då anser jag inte ens att jag lider av talängslan. Djupt imponerande.

Det är riktigt viktigt att programmet tar upp hur nervösa deltagarna är och hur de ändå antar utmaningarna. Kroppen skriker ”FLY!” och ändå gör deltagarna det. Resultatet är ett bättre självförtroende. Vi har pratat mycket om det i anslutning till programmet, om hur viktigt det är att utmana sig själv trots att det är svinjobbigt. Och hur svårt det är, men kanske mest modigt.

Hur ska man få andra att förstå vad man kan om man aldrig visar det? Flera av mina elever är så tysta, så tysta. Resultatet är att många tror att de inte kan någonting och det är absolut inte sant.

Alla har gjort sina ångesttrappor och i måndags när vi var på läger var utmaningen att våga prata svenska. Under lunchen fungerade det riktigt bra. Ett första steg på vägen.

Även som saker går fel och panik uppstår går det att överleva. Det kanske känns som om man kommer att dö, men det kommer inte att hända. Det är en viktig lärdom. Riktigt där är mina elever inte ännu, men i vår trygga miljö vågar de mer och mer. Sedan gäller det att våga gå utanför klassrummet.

Perfektionism och talängslan verkar hänga ihop. Det är skönt att deltagarna faktiskt kan göra saker som inte är perfekta och faktiskt ha kul. Att släppa på kontrollbehovet är viktigt. Ibland kan man inte ens förbereda sig, vilket också påpekas i serien. Det är inte farligt att vara nervös. I Helt Blackout visas också att nervositeten brukar försvinna om man väl börjar. Dessutom syns nervositeten inte så mycket som den nervöse tycks tro. Det funkar också att faktiskt tala om att man är nervös.

Innan är det vanligt att tänka: ”Jag kommer inte att klara det”. Man målar upp en bild av misslyckande. Försöker tänka igenom allt för att få kontroll.

Om man väl utmanar sig själv och faktiskt gör det som är läskigt går det att komma ut ur bubblan. Efteråt känner alla deltagare att de mår bättre och känner sig nöjda med sig själv.  Man kan jobba bort scenskräck genom att pressa sig själv. Världen går inte under om man misslyckas.

I sista avsnittet ska deltagarna göra saker som de absolut inte vill göra. De kommer att konfronteras med sina största rädslor. Som Frida säger,  de ska klättra upp för Mount Everest. Det är coolt!