För någon vecka sedan eller så skrev jag på twitter om att många elever hade det så jobbigt privat att skolarbetet gick väldigt trögt. Jag fick tillbaka en kommentar som gick ut på att sådan information är för känslig för twitter. Vad skulle mina elever och deras föräldrar säga om de såg tweetet?

Jag har funderat en del på det här och insett att våra lärarverkligheter troligen är anledningen till att något som är min och mina elevers vardag är väldigt känsligt för någon annan.

Av de elever som går på IM skulle jag säga att minst 90% har problem som inte handlar om skolan som däremot påverkar skolresultaten väldigt mycket. Alltså privata problem. I min språkintrogrupp skulle jag säga att siffran är i princip 100%. Således skulle ingen av mina elever känna sig utpekad om hen läste mitt tweet. Snarare skulle hen vara glad över att jag visade att jag visste att hen inte bara sket i att plugga, utan att det faktiskt fanns en anledning. Och deras föräldrar? I de få fall där det finns föräldrar här och de faktiskt kan svenska, är jag tämligen säker på att reaktionen skulle vara densamma.

I en “normal” klass (om nu sådana existerar) kanske det finns en eller ett par som lever i en sådan situation som mina elever gör. Hade jag varit lärare för en sådan klass och skrivit ett liknande tweet skulle eleverna och deras föräldrar säkerligen blivit upprörda. Då hade det handlat om att peka ut elever. Nu handlar det om ett konstaterande av att vissa perioder är väldigt tunga för i princip alla mina elever.

Min lärarvardag handlar inte om stora högar med inlämningsuppgifter eller nationella prov. I år har jag fyra elever som gör NP för år 9 i svenska som andraspråk. Istället handlar det mycket om att vara en katalysator för eleverna som hjälper dem att hitta sin motor och få igång sitt skolarbete. De lär sig ett helt nytt språk. Ibland går det lekande lätt, men ibland står det helt stilla.  De har alla flytt från ett land, de flesta från krig, många har lämnat sina föräldrar och/eller syskon kvar. Alla har lämnat sina vänner, sin skola och sitt gamla liv. Mycket handlar därför också om att vara en stabil vuxen som orkar lyssna. En vuxen som tycker om och som inte ställer orimliga krav.

Nummer ett är att alltid bli glad när eleverna kommer. Oavsett vad klockan är, oavsett hur länge de varit frånvarande. Att alltid höra av sig om de inte kommer på morgonen, visa att de är saknade. Inte skuldbelägga. Aldrig skuldbelägga.

Vid andra tillfällen är det på plats att tala om vikten av närvaro. Vikten av att alltid göra sitt bästa. Men just då, när det är svårt att ta sig upp på morgonen, när natten varit fylld av mardrömmar om krig. Då är det inte läge att göra annat än att krama och välkomna.

Nummer två är att delegera. Att se till att eleven får den hjälp de behöver av andra. Kurator, skolsköterska, socialtjänst, BUP, traumaenheten – det finns många andra som har kompetenser som vi lärare inte besitter. Vi måste hjälpas åt kring eleverna.

Nummer tre är att även lämna över det som gnager i dig. Vi har handledning varannan vecka där vi kan ta upp saker som är jobbiga att hantera. Det är guld värt. Ibland får jag veta saker jag önskar att jag inte visste. Det kan vara svårt att hantera.

Nummer fyra är att fokusera på att verksamheten vi arbetar i är en skola. Skolarbetet måste stå i centrum. Vi gör ingen  en tjänst genom att ta bort allt skolarbete och tycka synd om. Vi kan anpassa och ska anpassa, men aldrig ursäkta. Små, små steg framåt kan alla ta. Krav måste vi ställa. Alltid. Men kraven ska vara anpassade efter individen. Alltid.

Igår fick jag information om en ny bok som Liber ger ut som heter Nytt land och ny skola. Jag hoppas att den kan ge mig och mina kollegor lite fler tips om hur vi kan göra för att våra elever ska må så bra som möjligt.


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.