Jag fortsätter min fundering kring reformpaketet mot segregation.

Bättre mottagande

  • Ska vi ha kvar systemet med ämnet svenska som andraspråk?
  • Hur ska behörighetsreglerna se ut för lärare att undervisa i svenska för nyanlända?
  • Vilka regler ska gälla för de så kallade förberedelseklasserna?

 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg tror jag egentligen på systemet med två svenskämnen av den enkla anledningen att elever som har svenska som modersmål och elever som inte har det behöver träna på olika saker. Jag undervisade länge elever som egentligen borde haft svenska som andraspråk utan att ha läst ett poäng i ämnet. Jag förstod inte riktigt skillnaden om jag ska vara ärlig. När jag för några år sedan kompletterade min utbildning med två terminer svenska som andraspråk kom jag till insikt. Den kompetens jag fick genom detta är något som jag (självklart) har nytta av varje dag. Det räcker inte att “bara” ha läst svenska för att undervisa i svenska som andraspråk. Kontrastiva kunskaper är viktiga, liksom insikt om hur en språkutveckling kan se ut, vilka svårigheter som finns och vilka vanliga problem som eleverna stöter på.

Det är synd att de kunskaper de lärare som studerat svenska som andraspråk har inte utnyttjas och respekteras mer än de gör. Kanske behöver det inte finnas två ämnen, med nyanlända måste få undervisning av lärare med rätt kompetens. Alternativet är att alla som utbildar sig till svensklärare och studerar svenska som andraspråk. Att svensklärare automatiskt blir behöriga att undervisa i svenska som andraspråk i år 1-3 är vansinne.

När det handlar om svenska för nyanlända behövs definitivt en andraspråkskompetens. Det handlar inte bara om att kunna svenska, utan att veta hur ett språk lärs in och utvecklas. Självklart är det olika från elev till elev beroende på en massa saker som ålder, modersmål, antal skolår, social situation nu och tidigare osv.osv. Men vissa stadier går alla igenom om än inom varierad tidsram

Grunden är att det tar ungefär 3 år att få en bra vardagssvenska och 6-8 år för att få ett fungerande skolspråk. Detta gäller om ankomståldern är 12-15 år. Kommer du istället till Sverige som 7-8-åring är läget ett annat. Mina elever är mellan 16 och 20. För vissa går den första utvecklingen till ett vardagsspråk ganska snabbt. Någon elev som varit ett halvår i Sverige kan kommunicera ganska bra, medan en annan som varit här kanske 3 år har svårt att hålla igång ett samtal om hen inte får många frågor.

Så hur ska man tänka med sk. förberedelseklasser. Det beror på så mycket. Ålder självklart, men också studiebakgrund, modersmål, hur mycket du talar svenska på fritiden och en hel massa andra saker. Att säga att förberedelseklass är bra för alla i ett år och sedan flytta dem vidare är inte okej. Vissa kanske klarar sog bra utan förberedelseklass, medan andra kanske behöver lugn och ro i flera år.

Det handlar om att balansera trygghet och utmaningar. På Språkintroduktion har vi ingen tidsbegränsning, mer än en åldersmässig. Att gå kvar i fler än 3 år och/eller när du är äldre än 20 är dock sällan ett bra alternativ. Aldrig skulle jag nästan drista mig att säga. Att begränsa det till ett år för alla är inte heller en lösning. Jag tycker att vi hittat en bra kompromiss där eleverna finns kvar hos oss och studerar svenska, ofta tills de är behöriga, samtidigt som de läser andra kurser tillsammans med övriga introduktionsprogramselever. Allt utgår från en individuell studieplan och det är så jag tror det måste bli.

Hur tänker du?


0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.