Alla elever ska nå målen för år 9. Det är viktigt och det är viktigt att vi lärare har en tro på att det är möjligt för alla. Eller?
Anna Kaya funderar kring huruvida det alltid är eleverna som sa anpassa sig till kriterierna, eller om det ibland faktiskt ska vara precis tvärtom.
I ett tidigare inlägg funderade jag kring huruvida det inte vore bra med svenska för nybörjare steg 1-4 eller kanske till och med fler steg, innan eleverna prövades mot kriterierna för E för år 9. Utlandsfödda elever får sämre och sämre resultat i skolan. Vad beror det på?
En sak tror jag är att det finns så få kontrollstationer innan eleverna når minst betyg E i svenska som andraspråk i år 9. Svenska som andraspråk är nämligen inte svenska 2, en sämre version av svenskundervisningen. Inte heller nybörjarsvenska. För att nå betyg E i svenska som andraspråk i år 9 krävs att eleven har ett välfungerande och mångdimensionellt språk som fungerar i väldigt många olika situationer. Det räcker inte med att kunna delta i ett vardagligt samtal, utan eleven ska kunna argumentera i tal och skrift, analyser olika sorters texter, läsa böcker som inte är förenklade, läsa mellan raderna och dessutom kunna svänga ihop en klurig krönika. Bland mycket annat.
Det är ingenting man gör efter några månader eller ens några få år i ett nytt land, på ett relativt nytt språk. Speciellt inte om man, som mina elever, har oturen att bosätta sig i detta nya land när man är någonstans mellan 16 och 20. Det går inte snabbt, speciellt inte om du inte ens är van vid att läsa och/eller studera på ditt modersmål. Det är inte som att lära sig ett nytt språk som sjuåring, där mycket kommer automatiskt.
Några saker hör jag ofta från kollegor, chefer, elevvårdsteam och alla andra som vill ha åsikter om vad som är bäst för nyanlända elever. Det handlar om att eleverma borde placeras i en svensk grupp för att ”språkbadas” och sedan på ett nästan magiskt sätt lära sig svenska på kort tid och utan något speciellt stöd. Det funkar ju för utbytesstudenter, brukar det heta.
Jag är skeptisk. Missförstå mig rätt, jag vill inte isolera mina nyanlända elever från resten av världen, men de har rätt till en svenskundervisning av lärare som vet hur deras språkutveckling fungerar. De behöver få undervisning i svenska som andraspråk OCH samtidigt integreras.
Vi behöver också bli bättre på att lyssna på vad eleverna egentligen vill. Det är lätt att vi tar för givet att det är hemskt att vara i en liten grupp med andra elever som är nybörjare i svenska och att alla vill ut i en ”vanlig” svensk klass med en gång. För vissa är det så, men inte för alla. Liksom svenska elever vill de nyanlända eleverna olika saker. Så måste det få vara. Det hjälper ingen om vi ägnar oss åt att tycka synd om våra elever och bestämma saker över deras huvuden.
Det heter alltså svenska som andraspråk. Inte svenska 2 och definitivt inte nybörjarsvenska (Svenska 2 är dessutom dagens benämning av det som var svenska B på gymansiet). Väldigt ofta hörs kommentarer som går ut på att en elev som är bra på svenska (läs: har ett ganska bra talspråk som fungerar i vardagliga samtal) borde få lov att läsa ”riktig” svenska (läs: inte svenska 2 som är en sämre version av svenskundervisningen för dem som är riktigt dåliga på svenska).
Jag såg inte gårdagens presskonferens där Jan Björklund och Nyamko Sabuni tydligen talade om både nybörjarsvenska och svenska 2. men där också ett Reformpaket mot segregation i skolan presenterades. Jag ska definitivt sätta mig in mer i detta och återkomma i fler inlägg.
