Ann-Charlotte Marteus skriver om vikten av att eleverna i vår skolor har idrott på schemat varje dag. Jag håller med om att rörelse är viktigt. Att hälsa bör sättas i centrum. Jag gläds åt att elevers resultat visar sig bli bättre av detta. Jag är alltså säker på att Bunkefloprojektet har en poäng.
Jag hoppas dock att skolan idrottsundervisning har förändrats sedan jag gick i den. Jag hoppas att idrottlektionerna inte innebär tvång och därmed ångest. Jag håller med om att det är riktigt viktigt att ungarna rör sig i skolan. Att de uppmuntras att leva ett liv som inte är stilasittande. Men hjälp vardag hatade idrottlektionerna i skolan. Så mycket att jag skolkade mig igenom gymnasiet. Hade säkert gjort det tidigare också om jag bara vågat. Jag kunde ha ångest i dagar inför idrottlektionerna. Hade vi haft idrott på samma sätt varjeslag i skolan vet i katten om jag vågat mig dit.
Hälsan måste stå i centrum. Att eleverna ska må bra, inte att de ska prestera. Liksom det nu finns olika obligatoriska kurser på gymnasiet borde idrotten kunna bytas ut mot hälsa. Att lära sig få hälsosamma vanor. Inte nödvändigtvis lära sig spela fotboll, eller slå volter, utan göra något som kroppen mår bra av. Kanske finns den möjligheten redan, jag må ha fel när jag tror att idrottsämnet ofta handlar om att alla ska göra samma sak. Jag hoppas att jag har fel.
Själv fick jag till slut en förstående idrottslärare. En som inte hängde upp sig på att jag var värdelös på friidrott, inte gärna var med och spelade fotboll och var livrädd för redskapsgymnastik. Hon såg istället att jag simmade flera gånger i veckan och gillade att röra mig. På mina villkor. Då vågade jag mig tillbaka till idrottslektionerna också och fick faktiskt en trea i betyg till slut.
På samma sätt som jag försöker individualisera min undervisning genom att t.ex. erbjuda eleverna texter av olika svårighetsgrad, eller böcker som knyte an till deras intressen, hoppas jag att idrott på schemat varje dag kan betyda olika saker för olika elever.
Kanske behöver rörelsen inte ens ske på en idrottslektion. När jag undervisade på högstadiet testade jag pratpromenader i både svenska och so. Eleverna fick några frågor att diskutera och kom efter en promenad tillbaka för att redovisa sina svar i klassrummet. Det funkade bra.
Hur står det egentligen till med idrottsämnet idag? Jag är väldigt nyfiken!
4 kommentarer
LRradicals · april 16, 2012 kl. 8:31 f m
Hej!
Bra skrivet, men en del lösningar tror jag att ni bara kan tänka er i idrottssammanhang:)
Exempelvis i vilket annat ämne skulle det vara tillåtet att välja bort moment för att i stället göra något man kan ”stå ut” med? Jämför en elev som i matematik säger -”jag räknar inte procent, jag kan inte!” Låter man då den eleven slippa?
Sedan är ju huvudmålet inte en specifik idrott eller ett specifikt sätt att angripa sitt motionerande på, huvudmålet med Idrotten. Snarare ska individen finna sitt medel och sin form. Men för att kunna göra det så måste man prova på det utbud som finns i samhället. Därför borde idrotten vara upplagd på detta sätt enligtt mig.
1-3 Grundmotorik. Små inslag av föreningsutbudet i slutet av stadiet.
4-6 Föreningsutbudet(varierat) Ge grundkompetens i så mkt som möjligt. Här ska eleven kunna så mkt så att han kan göra ett aktivt val. Jag vill syssla med basket, då ska han också kunna gå ner på en basketträning på fritiden och veta vad det innebär. Eller friskis och svettis för den delen.
7-9 Fortsatt föreningsutbud. Börja introducera upplevelseidrotter ej föreningsbundna(rekreationsidrotter)
Gy Eleven får välja hur han vill angripa sitt motionerande. Vill han sporta/tävla eller vill han motionera utan tävlingsinslag. Han får i dessa konstellationer prova sig igenom det utbud som finns. Alltså använder man medlet(den specifika aktiviteten) för att motionera på sitt sätt. =Ett vuxet förhållningssätt till sin hälsa.
Parallellt pågår såklart en stegrande teoretisk utbildning av eleven om hälsans betydelse i samhälle, för individ och som kulturellt fenomen.
Något sådär, kanske:)
Johanna K · april 15, 2012 kl. 1:31 e m
Min syn på idrott har alldeles förändrats sedan jag lärde känna tre idrottslärare som i olika perioder har varit mina kollegor. De är fantastiska! De ser varje elev, hjälper dem att lyckas och har en hälsosam inställning till sitt ämne. Jag vet inte om detta beror på att två av dessa kollegor är relativt nyutbildade och att den tredje är otroligt öppen och ständigt handledare åt studenter från lärarhögskolan. Hursomhelst: mina egna erfarenheter från grundskolan är inte särskilt positiva, men mina kollegor gör ett sådant fantastiskt jobb att jag tycker att det är lite orättvist att dagens debattörer ständigt tar sin egen skolgång som exempel när skolidrotten diskuteras, som till exempel när Cissi Wallin diskuterade skolidrotten på Twitter för några månader sedan. Jag hoppas att istället få se ännu fler goda exempel!
Linda O · april 15, 2012 kl. 1:36 e m
Jag vill också ha goda exempel. Har träffat många bra idrottslärare, men fortfarande verkar det traditionella dominera. Det är verkligen skitviktigt att ämnet är ett ämne för alla! På gymnasiet spelar programtillhörighet väldigt stor roll tyvärr, i alla fall hos oss. Mycket skolk hos ferm som mest behöver röra på sig.
» Vilka är skolbloggarna? Ordklyverier · april 15, 2012 kl. 11:16 e m
[…] mitt senaste inlägg om idrott och hälsa har jag funderat lite. Jag undrar vilka det egentligen är för sorts lärare som bloggar om […]
Kommentarer är stängda.