Om man en gång gått i grundskolan och sedan fått en position inom näringslivet är man tydligen expert på hur svenska grundskolan ska bli bättre. Som vanligt är det inte de som vet någonting om verksamheten som får uttala sig, utan personer som inte har en aning. Personer som tycker, för vem som helst får tycka om skolan.
Två sådana personer är Tobias Krantz (som visserligen kan vara lite förlåten då han arbetar med utbildning, men en helt annan sådan) och Johan Olsson, som på Newsmill kommer med sk lösningar och dessutom skriver med sin egen grundskoletid som en merit.
De har sex lösningar.
1. Fokusera på resultat. Nej, fokusera på kunskap. Två olika saker. Det handlar om unga människor och att bara mäta och bedöma i tid och otid tror jag inte på. Vi lyssnade på en företrädare från projektet GR Drop Outs som påpekade att en anledning till avhopp är just det ständiga mätandet. Att inte bli sedd, utan bedömd. Därmed inte sagt att vi inte ska ha koll på vad ungarna kan, det ska vi och det har vi. Fråga vilken lärare som helst som undervisar små barn om hen vet huruvida de kan läsa och skriva. Fråga sedan om eleven får den hjälp hen behöver. Jag lovar att problemet inte är att att läraren inte vet. Och detta funkar utmärkt utan fler nationella prov. I Finland klarar man sig utmärkt utan nationella prov. Där har man tilltro till sina lärares kompetens.
Väldigt intressant var det att läsa artikeln om skriftliga omdömen på yrkesetik.se där skribenten diskuterade det faktum att yttre aktörer formar mallar för skriftliga omdömen som knappast handlar om att eleverna ska kunna läsa dem och utvecklas av dem. De kan knappt läsa dem. Istället verkar det handla om att det ska finnas dokumentation, men frågan är för vem.
Vi ska absolut mäta elevernas kunskaper och vi ska definitivt fundera över varför det inte alltid blir som det borde. Vi måste analysera resultaten mer och inte stanna vi att skylla på lärarna eller ännu värre eleverna. Detta handlar också om respekt för en yrkeskår som inte kan beskyllas för allt.
2. Uppvärdera ledarskapets betydelse
Det skulle kunna handla om att läraren som ledare uppvärderas. Vi behöver ses som ledare. Där håller jag med. Att rektorerna ska hinna vara ledare skulle också vara bra, men då måste uppdraget ses över. Vi har en fantastiskt bra rektor, men hen är så sönderstressad och splittrad i sitt uppdrag att det är svårt att se hur hen ska hinna vara den ledare hen vill vara och som vi behöver.
Så inte bara uppvärdera, utan omvärdera.
Åter till kunskapsmålen. Eleverna känner inte till dem. Det ska de göra, i alla fall på högre stadier. Samtidigt är läroplanen inte direkt lättläst och mina elever som varit kort tid i Sverige har definitivt svårt att tyda dem. Jag tror inte att de är ensamma. Där kan man välja väg. Att konkretisera eller bara delge kursplanerna. I båda fall finns risken att eleverna inte kan redogöra för vad som står i kursplanen med rätt ord, men jag tror på det förstnämnda. Åter till omdömena som ingen elev kan läsa alltså. Detsamma gäller läroplanen och så måste det vara. Vi behöver ett dokument som är för lärare, de som har utbildning och som förhoppningsvis har koll på vad orden betyder. Det kanske räcker så.
Läraren som ledare. Jag är helt på. Då krävs att utomstående litar på ledaren, att rektorn kontrollerar hen och att ledaren inte gömmer sig i sitt klassrum, utan samarbetar med andra ledare.
3. Det klassiska. De som är duktigare måste få springa före. Vi måste individualisera mera. Jag säger ja och nej. Alla elever måste utmanas på sin nivå. Alla elever behöver också en slags gemenskap. Individualiseringen behöver därför ske inom gemenskapen. Ofta plocka vi ut dem som behöver extra hjälp. Ofta kan det behövas, men inte hela tiden. Kanske kan man ha profilklasser, men hellre extra utmaningar för de elever som behöver det. Någon som är grym i matte är det kanske inte i historia och tvärtom.
En bra lärare kan individualisera inom klassen. Konstruera uppgifter som kan lösas på olika nivåer. Hen behöver kanske hjälp ibland. Hjälp i klassrummet, istället för att elever plockas bort. Det tror jag på snarare än något annat, att två lärare finns i gruppen för att kunna stötta olika elever, utmana eller hjälpa.
Vi behöver individualisering, men inte mer särskiljande av elever. Detsamma gäller det faktum att skolor tillåts ha så olika förutsättningar och därmed så varierande kvalitet. Det är inte okej och kan knappast vara bra för den svenska grundskolan i stort.
4. Stärk läraryrket
Ja tack, men hur. Artikelförfattarna och väldigt många andra idiotförklarar dem som arbetar inom skolan. Lärarutbildningar ändras alldeles för ofta, reformerna duggar tätt, besparingskraven ännu tätare och ingenstans finns arbetsro. Tid att fundera över vad det är för skola vi vill ha. Egentligen.
Ja, läraryrket ska uppvärderas. Bra lärare ska premieras. Det måste dock räcka att vara en bra lärare just där man är. I klassrummet. För att få högre lön premieras nu det som görs utanför klassrummet, de grupper man är med i, det man gör för skolan. Förslag är också att vidareutbildning ska ge extra pengar i plånboken. Kanske forskning. Allt som sker utanför det klassrum som behöver de bästa lärarna. Karriärmöjligheter i all ära, men vill vi inte ha kvar de bästa lärarna hos eleverna?
Och nej, privata aktörer är inte lösningen på alla problem. Titta på grunskolan. Knappast något att sträva efter.
5. Bejaka mångfald – valfrihet är kvalitet
Nej, valfrihet är inte kvalitet. Inte automatiskt. Vi kan inte backa och jag vill inte förbjuda friskolor, absolut inte, men kvaliteten som den ser ut idag är inte eftersträvansvärd. Mer och mer lutar jag åt att en statlig skola är det enda rätta. Som det ser ut nu att kommunens skolor ska finnas som en back-up för friskolor fungerar inte. Alla här rätt till en bra skola. Ja, vi ska bejaka mångfald, men bara så länge alla skolor har möjlighet att hjälpa sina elever att nå målen på det sätt som de anser vara bäst. Så är det inte idag. Det handlar inte om mångfald, utan om utslagning av vissa. Skolan är viktigare än så. Elevernas framtid är viktigare än så.
6. Stärk samverkan skola-näringsliv
Absolut. Gärna praktik. Gärna integrerad med undervisningen. I’m all for it.
Min skola är en skola för alla. Inte samma för alla, då det är en stor skillnad. Jag är inte helt säker på att artikelförfattarna ser samma skola som jag. Kanske för att det var länge sedan de själva gick i grundskolan och nu mest tycker. Eller för att vi har olika syn på vad grundskolans uppgift egentligen är, nämligen en skolform som ska ge alla elever en stabil grund att stå på, oavsett var de bor eller hur deras bakgrund ser ut.
