Imorgon ska jag träffa kollegor runt om i GR (Göteborgsregionen) som arbetar på SI (Språkintroduktion). Som varje gång vi ses kommer vi säkert att diskutera det faktum att kommunerna i regionen ser lite olika på det här med ansvar och solidaritet gällande mottagande av flyktingar. Både ensamkommande och familjer.
Vi har inga bostäder brukar det heta och då behöver man som kommun helt plötsligt inte ta något ansvar alls. Istället faller det på Mölndal och Göteborg som i GR tar emot fler flyktingar och ensamma flyktingbarn än andra. Många fler. Detta trots att bra verksamheter för elever mellan 16-20 har byggts upp i alla kranskommuner klumpas de ihop på få ställen. Det är synd. Integrationen hade blivit bra mycket bättre om ansvaret hade fördelats.
Dagens ledare i GP har den talande rubriken ”Pinsam brist på solidaritet” och det är precis vad det är. Artikeln fokuserar på ensamkommande flyktingbarn som enligt FN barnkonvention har rätt till ett liv i trygghet. Ändå är få kommuner beredda att hjälpa. Det blir för dyrt, eller det finns inga bostäder. Eller är det helt enkelt så att man glömmer att det handlar om människor?
Sverige har skrivit under barnkonventionen. Den säger det självklara, att alla barn är lika mycket värda. Vuxensamhället har att ta lika stort ansvar, oavsett om det gäller en finning tonårskille från Örkelljunga eller en trettonåring från Somalia som ”blivit gravid” (läs tvingats till sex) under den långa flykten hit.
Det handlar om ansvar och det handlar om solidaritet. Jag förordar tvång och detta trots att många kommuner vill hävda att det är bättre för barnen om kommunerna som tar emot dem inte blivit tvingade till det. Kommunerna ska inte behöva bli tvingade, de ska lösa det ändå, men nu har de fått chansen att lösa det hur länge som helst. Dags då att ställa högre krav och inte låta det vara okej att komma med bortförklaringar.
