De som förordar att betyg ska sättas tidigt brukar tala om hur viktigt det är att eleverna och deras föräldrar vet ”var de ligger” alltså vad de kan och vad de behöver förbättra. Jag tror på tydlighet. Information från skolan till elever och föräldrar är extremt viktig. Professionell information som inte handlar om hur eleven är ”snäll, trevlig, lat” eller allt annat som jag läst i överlämnanden från lärare om elever jag ska undervisa. Jag skiter i hur de är som personer. Istället vill jag veta om de når de mål de ska, om de behöver extra hjälp med något moment, om de bäst redovisar sina kunskaper i tal eller skrift, vad de tycker är kul och vad de kan behöva trugas för att göra.
Nu kan man ju tycka att betyg från år 6 skulle vara svaret på dessa frågor, men jag skulle säga att själva betyget är mer eller mindre ointressant. En liten bokstav säger väldigt lite om eleven och ger inte mig som lärare den information jag behöver för att ge eleven bästa tänkbara utbildning. Att sätta betyg tidigt är att gömma sig bakom en bokstav.
När elever kommer till introduktionsprogrammen är de ofta stukade. I intervjuer och samtal framkommer att skolan var ganska bra fram till fyran eller femman. Där började det bli för svårt. I sexan bytte de skola och ofta var det här de riktiga problemen började.
Skulle de mått bättre med betyg i år 6? Knappast? Skulle det fått dem att skärpa sig och prestera bättre? Knappast. Jag är tämligen säker på att resultatet skulle bli precis tvärt om. Det finns bättre sätt att stötta dessa elever än genom att sätta en bokstav på dem och nöja sig med att placera dem i facket ”hopplösa”.
Nu läser jag om Alli Klapps forskning och blir inte förvånad. Vi diskuterade artikeln på jobbet i fredags och var överens om att detta är en ganska självklar slutsats. De högpresterande blir bättre av betyg i år 6 och de som har det svårt presterar ännu sämre. Pojkar får det ännu svårare, medan flickorna klarar sig ungefär lika bra.
Min erfarenhet säger att en fokusering på betyg inte alltid är en fokusering på kunskap. Att betyget blir en stämpel snarare än en informationskälla. Vi ska ha en ständig dialog om kunskap och lärande med främst eleverna, men även deras föräldrar. Vi ska tydliggöra, vrida och vända och individanpassa, men vi ska också ställa krav, rätt krav på varje elev. Alla ska utvecklas, men inte lära sig på samma sätt. Att sätta tidiga betyg är en enkel lösning som ger oss en imaginär tydlighet, men det räcker inte långt om det är skolans kvalitet vi vill förbättra. Istället behöver vi satsa på en varierad undervisning som sätter eleven i centrum. Vi behöver alltså lärarlyfta oss mer, inte bara inom våra ämnen utan också gällande nya eller framför allt olika sätt att undervisa för att nå fler elever.
Vår skolminister förordar både betyg och katederundervisning. Inte konstigt då att han får kritik. Jag saknar en skoldebatt som ser framåt istället för att återanvända gamla idéer i en lite ny kostym. På det sättet sker ingen skolutveckling.
1 kommentar
Anders Holmgren · maj 23, 2012 kl. 9:30 e m
”Nu kan man ju tycka att betyg från år 6 skulle vara svaret på dessa frågor, men jag skulle säga att själva betyget är mer eller mindre ointressant. En liten bokstav säger väldigt lite om eleven och ger inte mig som lärare den information jag behöver för att ge eleven bästa tänkbara utbildning. Att sätta betyg tidigt är att gömma sig bakom en bokstav”.
Jag håller inte riktigt med. För att kunna sätta ett betyg som en bokstav måste du hålla koll på ALLA delar i kunskapskravet (hur får man annars t ex ett ”B”?), vilket borde ge en bättre överlämning än någonsin tidigare. Betyget duger inte som överlämning utan underlaget till betyget. Här är jag rädd att stora delar av lärarkåren kommer blotta sin oförmåga att sätta betyg på rätt underlag!
Kommentarer är stängda.