Rubriken är också undertiteln till Johan Kants bok Yrke: Lärare som jag redan skrivit en del om under läsandets gång, men nu läst färdigt. Det är en bok som spretar en hel del, men som ändå (eller just därför) har mycket att säga.
Johan Kant var tidigare SO-lärare på Jordbromalmsskolan och det är där historien börjar. Trots att det var i SO som Johan Kant var behörig i, undervisade han också i svenska. Det stod väldigt snart klart för honom att det var elevernas språk som behövde förbättras först. Läroböcker är luriga och många elever hade svårt att hänga med. Jag är glad att Kant insåg det och jag hoppas att andra obehöriga svensklärare drar samma slutsats. Det är allt för vanligt att lärare undervisar i ämnen de inte är behöriga i och handlar det om just svenska blir jag extra bekymrad.
Nu verkar Kant ha koll och jag uppskattar hans genomgång av Läsutvecklingsschemat LUS där det tydligt går att se vad eleverna kan och vad de behöver kunna för att klara skolarbetet. Språket är viktigt för kunskapsinhämtningen i alla ämnen och att eleverna blir goda läsare är A och O. Kant rekommenderar daglig läsning av skönlitteratur och jag kan inte annat än hålla med. Våra elever läser varje dag och jag tror att det är en viktig del i deras språkutveckling.
Jag har alltid levt med Lpo-94 och måste erkänna att jag inte hade klart för mig riktigt hur stor skillnaden mellan den och föregångaren Lgr-80 var. Ett helt nytt sätt att tänka och en sådan förändring går inte över en natt. Jag tog examen vid jul 1998, ungefär samtidigt som Johan Kant och fick en chock när min syn på elever och undervisning krockade med den som fanns i ”verkligheten”. Många krockar hade sin förklaring i att jag var formad av en läroplan som fyra år senare inte hade slagit igenom.
Johan Kant kallar sin undervisningsmetod för seminarieundervisning och jag känner igen mycket av den i det sätt jag undervisat elever med bristande studievana och/eller språkkunskaper. Det hjälper inte att hela tiden leta enklare texter. Lärobokens språk måste erövras och då behöver eleverna en lärares stöd. Det tar en jäkla tid att läsa, diskutera och analysera lärobokstexten tillsammans, men det är väl investerad tid. Att lämna eleverna till att läsa själva är dömt att misslyckas.
Seminarieundervisningen är väldigt fyrkantig och på sina ställen väldigt konservativ på så sätt att stoffet handlar om en bok och lite annat. Jag tror som Kant att det måste vara grunden för att eleverna ska kunna studera vidare. Annat material och friare uppgifter behövs också, men inte förrän eleverna har en tydlig rutin för hur de lär sig. Vi brukade säga att vi ”garanterade” en G-nivå, alltså en gemensam undervisning där alla tog sig minst till G. Förutsatt att de var närvarande och dessutom var beredda att lägga ner den tid som krävdes. Tydlighet är viktigt för att så många som möjligt ska nå målen.
Johan Kants bok är intressant på många sätt. Jag håller inte med honom i allt, men i mycket. Jag tror att boken kan fungera bra att läsa tillsammans i ett arbetslag för att sedan diskutera t.ex. kunskap, elevsyn, krav, undervisning, lärarroll och ansvar.