Hur ställer vi krav?

Läser vidare i Johan Kants bok efter en paus då skönlitteratur lockat mer. Just nu presenterar han en rad elever som han har ställt högre krav på än många andra, eller i alla fall annorlunda krav. Det handlar om att känna eleven, men först kanske att strunta i vad som har hänt tidigare och låta eleven börja om. En av eleverna han beskriver börjar på IV efter grundskolan och Kant skriver om lärare som inte ställer krav, som säger att det är omöjligt att nå målen och därmed ett nationellt program. Detta efter två veckor.

Jag funderar på hur vi gör.

Nu ska de som går på IM erbjudas olika program eller inriktningar om du så vill. Den som beräknas bli behörig på ett år får gå preparand. Något som självklart kan omförhandlas då elevernas studieplaner ska uppdateras med jämna mellanrum. En elev som har inga eller väldigt få poäng med sig från grundskolan kommer inte att placeras på preparandutbildningen. Därmed inte sagt att eleven inte kan gå i samma grupp som de som går preparandutbildning, läsa samma kurser och ta lika många eller fler betyg.

Jag känner igen sättet Kant resonerar på, att det går att lära sig mer än man någonsin gjort tidigare med en lärare som bryr sig, men att det hårda jobbet måste göras av eleven själv.

Förväntningarna ska vara höga, men ansvaret för studierna ska lämnas till eleverna. Det betyder inte att jag som lärare inte ska göra allt för mina elever, men det betyder att jag inte kommer att tjata. Rättare sagt kommer jag att försöka sluta tjata. Det är svårt.

Så vad blir slutsatsen? Även elever som inte nått behörighet på grundskolan ska mötas med höga förväntningar. Att döma ut en elevs chanser efter två veckor som Kant berättar om är vansinne. Därmed inte sagt att alla måste studera på samma sätt eller att alla behöver studera på gymnasiet, men det är en helt annan historia.