Inom Introduktionsprogrammen ska flera inriktningar erbjudas. Hos oss erbjuder vi Individuellt alternativ, Yrkesintroduktion, Preparandutbildning och Språkintroduktion. Inom Individuellt alternativ finns en massa individuella lösningar, bland annat en aspergergrupp och en grupp som erbjuder mycket annat än just ämnesstudier.
Just nu arbetar jag bara på Språkintroduktion. En period prövade vi eftermiddagar tillsammans med en av IA-grupperna och trots att vi vann vissa saker bestämde vi oss för att dela på oss. Många elever på IA är beroende av en liten, trygg grupp och vår blandade kompott funkade inte så bra därför.
Det är synd att detta innebär att några av våra elever får mindre tid i en annan grupp än Språkintroduktion, men det är ändå den bästa lösningen.
Av de 15 elever som studerar svenska som andraspråk på Språkintroduktion är det 4 stycken som är hos oss nästan hela tiden. En av dem kom till Sverige lagom till höstterminen och har endast idrott och kök med andra grupper. Med den takt hon lär sig svenska kommer hon snart att kunna läsa andra ämneskurser.
En elev läser i en annan IM grupp, fyra av dem läser t.ex. biologi, historia eller samhällskunskap, några har praktik en eller flera dagar i veckan och tre läser större delen av tiden på ett nationellt program. Alla lösningarna utgår ifrån det som vi lärare i samråd med elevern är det bästa just nu. Alla har självklart en individuell studieplan, eller egentligen två, en som är en sammanställning av vilka kurser de läser och har läst och den andr en vi satt ihop själva som väl snarare är en IUP.
Trots detta får vi ständigt höra att vi håller kvar våra elever hos oss för länge och att de borde vara bra nog för andra grupper snart. Tar det verkligen så lång tid att lära sig svenska? Sådana kommentarer tyder både på en bristande respekt för mig och min kollega och den kompetens vi har, men är också ett hån mot våra elever som kämpar som galningar för att bli bättre. För vissa tar det en väldig tid och så måste det få vara.
Ingen skulle hävda att en elev som befinner sig på nybörjarnivå skulle sättas i en kurs i engelska steg 5 för att utmanas, skakas om och lära sig snabbare. Ingen tvivlat heller på personalen på IA när de konstaterar att vissa elever inte orkar eller kan ägna sig alls åt skolarbete.
Våra elever vinner på att utmanas i alla lägen, men det måste vara en utmaning som är rimlig. Jag tänker på Vygotskys teori om den proximala utvecklingszonen och tycker att det är viktigt att alltid fundera på om en utmaning har ett syfte, eller om den bara gör att eleven känner sig misslyckad och får sämre självförtroende.
Deg spelar ingen roll hur duktiga lärarna på Preparand är, det är ändå inte rättvist varken mot dem, eleven eller klasskamraterna att placera en elev i en grupp bara för att vi stressas över att hans eller hennes utveckling går långsamt. Det handlar inte om att någon lärare är bättre än en annan, men att vi har olika uppdrag och olika kompetens.
Jag önskar ibland att mina elever var yngre och att de kunde leka sig till språket. Nu är det inte så. Att språkbadas i ämnen som kräver deltagande, men inte så mycket prestation, som bild eller idrott är jätteviktigt och det behöver vi bli bättre på helt klart. Att tvinga på en elev en annan väg än de själva vill gå är däremot inte bra för någon.
Jag blir lite ledsen över att den grupp jag undervisar i ses som en grupp som man går i när man är dålig och ännu ledsnare över att eleverna känner att de inte är bra förrän de kommer härifrån. Jag hoppas inte att de fått kommentar som går ut på att de snart kommer att bli duktiga nog att byta grupp. Jag har fått dem och det känns inte trevligt.
Vi lärare kanske ska börja med att respektera varandras kompenser och elevernas olikheter. Det finns inte en väg för alla och det är självklart så att jag vill det bästa för mina elever. Jag vill dock att de själva ska hitta sin väg i livet och inte göra det som de tror att andra förväntar sig.
