När jag och min kollega planerar ett nytt arbetsområde utgår vi självklart från de styrdokument som vi ska följa. I vårt fall ligger fokus på att eleverna ska nå grundskolebetyg i svenska som andraspråk. Vi sneglar också på SFI-målen och den europeiska språkportfolion för att få hjälp att konkretisera de förmågor som ska tränas och de mål som eleverna ska uppnå.
Johan Kant skriver om vikten av utvärdering och vi utvärderar självklart varje arbetsområde. Då vi har väldigt få elever hinner vi också göra muntliga utvärderingar med eleverna och dessutom skräddarsy planeringen efter varje elevs behov och kunskapsnivå.
Jag är medveten om att många har en arbetssituation som gör individualisering svårt, men för mig är det grunden till alla undervisning och till min professionalitet.
Att undervisningen utgår ifrån vad läraren planerar och att eleverna sedan ska tvingas in i planeringen och göra samma sak är tyvärr fortfarande allt för vanligt. Åsikter som ”vi brukar alltid” hörs väldigt ofta. Ny elevgrupp borde rimligen ge en ny planering, men är det verkligen alltid så?
Jag har just nu mina barn i två olika verksamheter. Min äldste har börjat förskoleklass där undervisningen är genomtänkt och anpassad till olika elevers behov. Fokus är att barnen ska utvecklas och växa, inte att de ska tvingas in i en färdig mall. Resultatet? Storebrors självförtroende växer för varje dag och han har till och med börjat skriva på eget initiativ hemma och berättar glatt att fröken sagt att bokstäverna kan se ut lite som de vill när man tränar och att de säkert kommer att bli perfekta.
Förra året vågade han inte göra någonting av rädsla att inte göra rätt. Jag tänkte att det var åldern, eller att vi pressat honom för mycket.
Lillebror som går kvar på förskolan blir istället osäkrare för varje dag. Utvecklingssamtalet förra veckan visade tydligt att det finns ett rätt sätt att arbeta och alla som inte håller sig inom mallen gör per automatik fel. Planeringen utgår ifrån det personalen är roligt och barnen förväntas tycka detsamma.
Nu är det kanske svårt att utvärderas av förskolebarn, men att utvärdera sitt eget arbete kan man alltid göra. Jag är mest oroad över att det här med dåligt självförtroende inte alls har med åldern att göra, utan med den undervisning som bedrivs. Det är dessutom långt kvar till juni.
Ibland önskar jag att jag inte var både lärare och förälder. Är dessuton gift med en lärare och våra frågor om individualisering och läroplanens krav provocerade tyvärr.
