Arbetsveckan har handlar om betyg, bedömning och hur eleverna egentligen lär sig bäst. Många är minst sagt rädda inför alla förändringar och ser framför sig hur eleverna skriver av allt från google och att läraren inte behövs.
Jag tänker precis tvärtom. Det jag vill komma bort ifrån är det mekaniska sk. lärandet, där kunskapen (om man kan kalla det kunskap) finns ett tag, men inte fastnar. Allt måste läras i ett sammanhang. Läs gärna Johan Kants underbara inlägg om Lisa och Lina som lär sig mekaniskt.
Visst kan elever lära sig saker utantill och kanske till och med få poäng på prov som är uppbyggda på att de ska fylla i ett ord i en lucka, men kan man verkligen kalla det här för kunskap?
Vi lyssnade på Tomas Lingefjär, som kanske provocerade lite väl mycket genom att dissa all faktakunskap, då allt ändå finns att slå upp. Dessutom snöade han in väl mycket på matematik, men några tänkvärda saker bjöd han på.
Bland annat det faktum att vi övar väldigt mycket i svenska skolan. Med öva menade han t.ex. att räkna tal i en mattebok och kanske till och med skriva av svaret i facit, eller att fylla i rätt verbform i en mening i ett grammatikhäfte, eller varför inte hitta rätt mening i en so eller no bok som skulle kunna vara svaret på en fråga.
Att öva utan att problematisera eller diskutera. Att sitta själv med övningar i ett klassrum som säkert är tyst och inte sällan tror jag att det blir ett syfte i sig.
Riktlinjerna från Skolverket om planering och genomförande av undervisningen handlar mycket om att eleverna inte ska jobba så mycket själva. Där går det ut på att de inte ska söka kunskap utan instruktioner, men jag vill också tolka det så att de vill ha bort även det mekaniska sk. lärandet.
I Greppa språket jämförs olika kunskapssyner och tyvärr verkar det som om den behavioristiska är allt för vanlig. Läraren har facit, ställer ledande frågor och eleverna fyller i det läraren vill ha. Samma sorts undervisning som när Lisa och Lina lär sig mekaniskt, men då både i tal och skrift.
Sådan undervisning är kanske mest förödande för mina elever som inte har läsrt sig svenska så länge. De behöver hjälp med att vrida och vända på begrepp, sätta dem i ett sammanhang och göra dem till sina. Viktigt är också att det de ska lära faktiskt är anpassat så att det inte går helt över huvudet på den och inte heller blir för urvattnat och simpelt. Begreppet den proximala utvecklingszonen är bra i det här sammanhanget. Det betyder också att undervisningen ska anpassas efter eleverna och inte tvärtom.
Allt för ofta verkar lärare bara köra på med sitt, efter en planering de gjort kanske utan att tänka på var eleverna i gruppen befinner sig. Troligen utan att eleverna är delaktiga alls. Just elevers delaktighet i planering och undervising diskuterades under gårdagens #skolchatt där jag tyvärr kom in lite sent.
När jag gick i skolan var det något av en överraskning vilket betyg man skulle få och mycket handlade det om att lära sig det som läraren ansåg vara viktigt. Vi till och tolkade dikter utifrån ett facit som läraren stod för.
Nu ska eleverna vara medvetna om målen och vad de behöver träna för att nå dit. Alla behöver inte göra samma sak samtidigt. Däremot har vi mer och mer skapat ett gemensamt paraply, så att alla elever arbetar med samma tema , t.ex. natur eller noveller, men på väldigt olika sätt. Det är dock viktigt att tänka på att det inte bara är lärarna som behöver lära sig att planera utifrån eleverna, utan också eleverna som behöver lära sig att bli medvetna om sitt lärande. Det kan de inte göra själva.
Läraren behövs kanske ännu mer nu, men inte som facit, utan som bollplank och ledare. Inte bara handledare, utan faktiskt den som (har det inte alltid varit så?) ansvarar för att eleverna är medvetna om hur de lär sig, vad de lär sig och vad de har kvar att lära för att nå det mål de satt upp. Lämnar vi eleverna ensamma i det arbetet tar vi inte vårt ansvar som lärare.
