I dagens SvD finns en hel del tankar kring läraryrket idag och det omöjliga uppdrag som det inte sällan är. Färre elever i varje klass är något som efterfrågas och jag tror att det är en viktig aspekt. I vår kommun menar politikerna att varken klasstorlek eller lärartäthet har någon betydelse och det är möjligt att det inte går att räkna in förtjänster i varken kronor eller betygsresultat, men i välmående måste det bli skillnad. Och då tänker jag både på lärarnas och elevernas välmående.

Jag träffar väldigt få elever varje vecka. Visserligen kräver de alla mycket av min tid, men väldigt ofta hinner jag ge dem den. Ibland tar tiden slut och det är då jag börjar bli en sämre lärare. Stress försämrar kvaliteten på min undervisning och jag tror knappast att jag är den enda läraren som känner så.

Jag arbetar på gymnasiets språkintroduktion, vilket innebär att den elevgrupp jag möter är otroligt heterogen, mer än i en ”vanlig” klass på gymnasiet eller högstadiet. I samma grupp finns elever som nyss kommit till Sverige och de elever som är mycket nära att få betyg för år 9 i svenska som andraspråk. Det finns elever som gått ut gymnasiet i sitt hemland och andra som inte gått mer än något år i skolan.

Varje elev behöver undervisning på sin nivå och det krävs en hel del klurande för att konstruera uppgifter som passar på många olika nivåer. Jag älskar att klura. Däremot krävs det också att gruppen är förhållandevis liten. Nu är vi 15 elever som är inskrivna hos oss, men som har mer eller mindre undervisning även i andra grupper på IM eller på nationella program. Det finns dessutom några behöriga elever som ibland dyker upp för att få respons på någon text eller hjälp med någon uppgift.

Tidigare arbetade jag på en grundskola och undervisade då i svenska och SO. En idiotkombination när det kommer till rättningen. Undervisningstiden borde regleras utifrån hur för- och efterarbetet ser ut. Nackdelen var också att jag i bästa fall hade ca 70 elever, men vissa år snarare 100 eller 120. Fördelen då? Klasserna var mer homogena. Visst kunde eleverna olika saker och visst nådde de olika resultat, men den skillnad som finns i min grupp nu, fanns inte där. Jag hade också väldigt mycket färre timmar som var bundna varje vecka i form av konferenstid och diverse andra möten.

Har jag ett omöjligt uppdrag. Ibland känns det så, men jag har med åren lärt mig att inte tiga i tysthet. Blir uppdraget omöjligt är jag skyldig att påpeka det. Både för min egen skull, för elevernas och för min chefs. Kan jag själv påverka och prioritera så att situationen blir bättre ska jag självklart göra det, men visst har min chef ett ansvar i detta också.

Raka rör säger jag. Tig inte i tysthet om du sitter med ett omöjligt uppdrag. Det är inte bra för någon. Att arbetslag organiseras så att varje lärare träffar så få elever som möjligt är viktigt och organisationen ligger inte på lärarna. Att inte ens hinna gå på toa eller än mindre ta rast är knappast en okej situation, men även jag kommer ibland på att jag inte gjort något av detta, om jag inte räknar den tid jag äter med eleverna som rast.

Vi har hört det förr, men den här gången blev det inte gnäll, utan ett krasst konstaterande att en skola för alla måste få kosta. För lärarnas skull, men kanske främst för barnens.

 


2 kommentarer

Linda O · oktober 10, 2011 kl. 7:04 e m

På min nuvarande arbetsplats funkar dialogen bra. Vi är ett tajt arbetslag, men visst finns det problem och konflikter ocjkså hos oss. Inte så långvariga dock och väldigt få. Våra elever har ofta haft en rätt taskig skoltid innan de kommer till oss och är värda något bättre. Ibland har vi fått slåss för åra resurser, men vi brukar bli lyssnade på.

prestationsprinsen · oktober 9, 2011 kl. 10:09 e m

All heder åt dig som vågat säga ifrån. Har det alltid fallit väl ut? Gillar din slutkläm, det här handlar ju egentligen mest om eleverna.

Kommentarer är stängda.