Sedan eleverna slutar har vi haft tre, bra dagar. I onsdags satt vårt program och gjorde undervisningsgrupper, samt schema inför hösten. Vi diskuterade varje elev, nya och gamla, och funderade över vilken undervisningsgrupp vi tror blir bäst för varje elev. Till hösten kommer våra program kallas Introduktionsprogram (IM) och vi erbjuder då Preparandutbildning, Yrkesintroduktion, Språkintroduktion och Individuellt alternativ. Jag kommer att arbeta på IA, samt SI. Det blir alltså lite annorlunda mot i år och det ska bli riktigt kul. Våra program skiljer sig lite från de nationella:
Introduktionsprogrammen har inga nationellt fastställda programstrukturer och examensmål. I stället har eleven en individuell studieplan som ligger till grund för utbildningen. Eleven läser på heltid utom om eleven önskar lägre studietakt och om det i så fall ligger i linje med vad utbildningen syftar till.
Det blir ett ständigt uppdaterande av den individuella studieplanen. Annars blir den inte meningsfull. Det gäller att hitta ett bra system för det. Vi har idéer, jag och min kollega på SI (språkintroduktion) och förhoppningsvis är det bra sådana.
Vi hamnade i en massa diskussioner kring de av våra elever som kommit en bit med svenskan, utan att ha blivit behöriga. Skulle de så snart de var lite pratbara flyttas från SI till något annat program, eller gå kvar. Det beror på skulle jag säga, men det finns inte alltid ett självändamål i att ta vägen från SI till något annat program inom IM om eleven senare ska till ett nationellt program. Jag vill hellre blicka mot de nationella programmen så att de elever som är studievana kan börja plocka poäng där, eller i alla fall få en chans att integreras i ett ämne som han eller hon är bra på.
Att sitta på en samhällslektion med svenska elever när du knappt kan berätta vad du gjort under helgen på svenska, har jag däremot svårt att se vitsen med. Med yngre barn kan ”språkbadande” säkert vara hur bra som helst, men för mina elever som snart är vuxna är jag rätt att det i bästa fall blir en lektion de sitter av och i sämsta fall en lektion som gör att de känner sig helt dumma i huvudet. Det betyder inte att jag vill stänga in mina elever i vårt klassrum och aldrig låta dem pröva sitt språk med svenska elever. Jag tycker bara att det är viktigt att hitta elevens proxymala utvecklingszon så att det faktiskt sker en utveckling. Att låta någon som brukar springa 1 km istället springa Göteborgsvarvet blir knappast bra.
Vår tanke i höst är att eleverna ska integreras i det de är bra på. Förmiddagarna blir det mycket svenska som andraspråk och på eftermiddagarna ska vi samarbeta med IA och ev. även YI. Då kan eleverna syssla med foto, musik, film, matlagning, bild, drama, pyssel eller blogg. Det går också att få läxhjälp eller välja att läsa andra ämnen för att nå behörighet. Då alla ska ha en individuell utvecklingsplan är det naturligt att de faktiskt gör olika saker.
Jag kan bli galet irriterad på synen att svenska som andraspråk är ett ämne eleven har tills den klarar att prata svenska. Då ska han eller hon självklart få ha ”vanlig” svenska, ”riktig” svenska och inte svenska för idioter. Nu förstod vissa kollegor mitt och min sva-kollegas argument, men inte alla. Det är tröttsamt.
