I dagens DN skriver Helena von Schantz på debattsidan under rubriken ”Dags att svenska skolan återinför studentexamen”. Ett bra debattinlägg, med en lösning som möjligen kan vara en lösning på de problem svenska skolan har, men jag är inte helt övertygad.
Helena von Schantz skriver om sista tidens skoldebatt, där till och med lärarna diskuterat och varit oense och verkar tycka att det är problematiskt. Jag tycker tvärtom att det är väldigt viktigt att lärarnas olika röster hörs i debatten. Vi tycker inte alla samma och det är absolut sunt. Jag håller till exempel med von Schantz i större delen av hennes problemanalys, men inte på alla delar av hennes lösning.
Enligt von Schantz började problemen i svenska skolan inte med kommunaliseringen, utan när studentexamen togs bort 1968. Det är därför den hon vill återinföra. En modern sådan, kanske liknande Finlands. Här ser jag tre problem. Dels att studentexamens i Finland bara testar få ämnen, liknande brittiska A-levels, men också att det är lite väl sent med nationella tester då det är dags för eleven att ta studenten. Dessutom reagerar jag på lärarnas del i det hela. Först ska de rätta proven, sedan ska det göras centralt och utifrån hur resultaten sammanfaller ska lärarens arbete värderas. Nu tolkar jag det som att von Schantz även vill centralrätta de nationella proven i år 3, 5 och 9, alla lärare skulle alltså få genomgå denna test och eleverna skulle ha fler chanser under hela skoltiden.
Det jag mest hakar upp mig på är tron på att en central rättning är objektiv. Nu genomför jag bara nationella prov i engelska och svenska för år 9, men i dessa prov ser jag stora svårigheter med objektivitet. I engelskans läs- och hördel är det tämligen glasklart vilket svar som ska godkännas. Där ifrågasätter jag alltså vad en central rättning ska tillföra. När det gäller en uppsats så går det inte att säga att en central rättare är mer objektiv än en lärare. Jag skulle tycka att det var grymt intressant att se mina egna elevers uppsatser betygsatta av någon annan. Det gör jag redan nu då kollegor läser mina elevers alster. Det är dock säkert avgöra vem som sitter inne med den korrekta rättningsmallen. Är det jag, min kollega eller en central rättare?
Samma problem finns i provet för svenska och svenska som andraspråk. En central rättning skulle alltså vara intressant, men inte mer. Samarbete och diskussion om bedömning måste hela tiden finnas bland lärare och den varken kan eller bör inte ersättas med en central rättning.
Nationella prov i all ära, men det måste finnas en formativ bedömning av elevernas kunskaper som kompletterar den summativa som de nationella proven står för.
Betygsinflation är dock ett stort problem. Där är jag helt med Helena von Schantz. Jag har bland annat skrivit om det här, då jag diskuterar huruvida det faktiskt inte kan vara bra för många att gå ett extra år i skolan istället för att skickas vidare med betyg som de egentligen inte har förtjänat. Det är där en stor del av problemet ligger, vilket von Schantz också skriver. Lärares professionalitet ifrågasätts och alla andra runt eleven, inklusive eleven själv tycker sig kunna bedöma kunskaper bättre än läraren. Återigen handlar det om status. Lärarens status.
I alla skolsystem gagnas lärare av att sätta höga betyg. Det ger nöjdare elever, föräldrar och chefer. I Sverige har vi dessutom en starkt konkurrensutsatt skola och en i många fall hunsad och räddhågad lärarkår. Två faktorer som båda ökar risken för fusk och glädjebetyg. Starkast är risken i friskolorna där man har mest att förlora, men den finns överallt. Vi har också en yrkeskår med många obehöriga, otillräckligt utbildade och oerfarna lärare som helt enkelt inte har tillräcklig kompetens för bedömning och betygsättning.
Vi ser alltså samma problem, men jag tror inte att ett återinförande av studentexamen löser problemen. Status för lärare, tid till sambedömning, tid för samarbete, bra fortbildning, behöriga kollegor och en arbetsgivare som ser lärare som en tillgång istället för en börda. Det finns mycket vi behöver mer än en studentexamen. Det vi definitivt behöver är elever som inte fått glädjebetyg, så att undervisningsnivån inte sjunker med dem. Det är ett delikat problem att lösa.
2 kommentarer
Helena von Schantz · juni 14, 2011 kl. 11:10 f m
Linda, jag uppfattar inte studentexamen som lösningen på alla problem utan som ett viktigt instrument för likvärdighet, kvalitetssäkring och uppföljning i skolan. I Finland har man både gymnasiebetyg, studentbetyg och inträdesprov till högskolan. Betygen går att höja, studentprov och inträdesprov till högskolan får man göra om.
Det här tar ju bort problemet med objektivitet. Du sätter ditt betyg på eleven, studentexamensnämnden sätter detsamma eller ett annat – men inte på exakt samma saker. Muntligt skriftligt, normativt och summativt.
Det finns ingen absolut rättssäkerhet i betyg och bedömning i något system, men som elev uppskattade jag verkligen studentexamen. Repetitionen av gymnasiekurserna gjorde att all kunskap satte sig bättre, och jag gillade att få en oberoende bedömning av någon som aldrig hade träffat mig, som inte visste hur stor i truten jag var, hur slarvig och vem mina föräldrar var. När det gäller de nationella proven håller jag med dig om att de engelska proven är lätta att rätta. Jag tycker också att de är bra prov som mäter måluppfyllelse i enlighet med kursplan och betygskriterier. Jag har inte alls den uppfattningen om provet i svenska.
Linda O · juni 14, 2011 kl. 11:18 f m
Hej Helena! Jag tog mig friheten att flytta din kommentar hit för att kunna svara på den i sitt sammanhang.
Jag är inte emot en studentexamen som sådan, men undrar hur den bäst ska utformas. Det måste diskuteras noga. Och ja, objektivitet är viktigt, oerhört viktigt i tider av betygsinflation. Jag tycker definitivt att inträdesprov till vidare studier är vettigt, kanske ännu viktigare än studentexamen. Min första kurs på universitetet var i engelska och då prövade man in.
En repetition av gymnasiekursen är bra, men måste i så fall skötas av eleven själv. Att ta undervisningstid till detta gör att färre moment kan gås igenom. Samtidigt kanske mindre smakar mer om de moment som gås igenom faktiskt fastnar hos eleven.
De nationella proven så. I svenska är de bra, men innehåller för få av målen för att fungera optimalt. Betygen riskerar alltså ändå att bli subjektiva. Dessutom luras eleverna att tro att de klarat kursen i och med ett G på nationella proven, vilket inte är fallet. I engelska däremot överensstämmer det mycket bättre och vad jag förstår även i matematik.
För mig är inte studentexamen första prioritet. Istället bör de nationella proven ses över och kanske rättas centralt. Hellre antagningsprov än examensprov. Viktigast av allt är dock att betygen sätts korrekt, då de mäter kunskap över tid och inte vid ett tillfälle. Prov är ett lotteri då dagsform spelar in. Speciellt för mina elever som har mycket sociala problem som inte sällan gör att de har väldigt låga perioder.
Kommentarer är stängda.