Jag arbetar på programmet som skrämmer många. Straffet för dem som misslyckats i skolan. Ett misslyckande inte bara för eleven märk väl, utan även för skolan och för Sverige. Alla ska gå ut nian med fullständiga betyg och vara behöriga att börja gymnasiet hösten därefter. Tittar man på söksiffrorna i årets gymnasieval inser man också att studieförberedande program är bäst och efter tre år där ska alla elever självklart ta studenten med fullständiga betyg och en gymnasieexamen.
Ibland tror jag att det här är definitionen av en skola för alla. En skola där alla gör samma sak. För att avvika från det här är tydligen hemskt för både eleven och dess föräldrar, att inte sätta ett G ett misslyckande för läraren och dessutom för skolans rykte.
Låt mig säga att jag håller med och samtidigt inte.
Alla elever kommer inte att nå målen för G i år 9 i alla ämnen. Alla blir inte behöriga på gymnasiet. Det kan bero på att skolan inte satt in adekvata resurser och då är det hemskt. Det kan också bero på att eleven i fråga faktiskt behöver ett extra år att befästa sina kunskaper och därefter kunna lyckas bättre på gymnasiet. Det kan också hända att eleven behöver mer än ett år extra, men kanske bestämmer sig för att inte gå gymnasiet alls. Det finns andra alternativ som Folkhögsskolor.
År efter år lämnar elever grundskolan med G i ämnen där de kanske inte alls nått målen. De kallas ibland ”snäll-G” men jag skulle vilja säga att ett betyg som egentligen satts för att eleven försökt och kämpat, inte för att målen är uppnådda är ett svek. Kanske går det hyfsat, eller till och med bra för elever med dessa betyg, men troligen hade det gått ännu bättre med ett års extra studier på Individuella Programmet.
I höst startar fem introduktionsprogram, men alla fokuserar på att göra eleverna till säkrare och mer kompetenta människor. Vissa kanske befäster sina kunskaper och säker ett nationellt program året efter, andra kanske får en praktikplats som de trivs på som sedan kan leda till en yrkesintroduktion och på sikt ett jobb.
Efter årets överlämnande av elever från grundskolan till gymnasiet i vår kommun är det klart att de elever som ”ligger på gränsen” men ändå får ett G är väldigt, väldigt många. Jag har funderat mycket på om vi verkligen gör eleverna en tjänst när de får betyg som de bara nästan förtjänat. Jag kan säga att många lärare på gymnasiet är oroade över de bristfälliga kunskaper många elever har med sig trots betyg.
Jag har arbetat i grundskolan i åtta år och vet själv hur gärna man vill godkänna elever och hur stor pressen är både från föräldrar och inte sällan arbetsgivaren att ”hellre fria än fälla”. Det är ingen lätt situation.
Vad tänker du?
4 kommentarer
Fröken Muu · maj 27, 2011 kl. 1:05 e m
Det är jättesvårt. Vad gör man med den eleven som kan prata väldigt bra men som inte kan uttala sig i skrift. Vad gör man med eleven som på grund av lärarbyte och strul i klassen har haft svårt att visa eller få kunskaper? Vad gör man med eleven som fick ett snäll G i nian och som efter två år på engelska A (med 3 olika lärare) klarar tala, läsa, lyssna men inte är riktigt där med skriva?
Jag har inga bra svar på dessa frågor men de håller mig vaken om nätterna för tillfället
Linda O · maj 27, 2011 kl. 1:11 e m
Det enkla svaret är, inte ge betyg, men tro mig jag sitter just nu och funderar över tre elever som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Och ja, lärarbyten och strul är illa och ska inte drabba eleven, men det gör det även med ett godkänt betyg. Jag är rädd att vi döljer problem och skjuter problemen framför oss, vilket Vixxtoria också bekräftar. Är också rädd att utbildningsnivån sjunker ännu mer. I det nya betygssystemet ska alla kriterier uppnås, vilket kanske kan rätta till en del.
Det är grymt svårt just med dem som talar bra, men inte fixar det där med skrift. Extra stöd och hjälp i på annat sätt än ett G som inte är uppnått måste dock vara bättre. Och nej, jag är inte alltid så kaxig själv som jag låter här. Kommer att ligga vaken flera nätter till över några av de betyg som ska sättas.
vixxtoria · maj 27, 2011 kl. 12:38 e m
Jag tycker även att det är ett enormt problem med alla snäll-betyg som ges på gymnasiet. Men nu talar jag som universitetslärare som träffar de här studenterna i nästa steg, där de alltså inte har de kunskaper vi förväntar oss (och nej, social kompetens och ”bra på att tala på engelska” kompenserar inte stora brister i faktakunskaperna). Jag och mina kolleger lägger ibland ner enormt mycket (helt och hållet obetalt tid) på att fylla igen luckor. När det inte lyckas skapar vi (nästan alltid igen på vår fritid) nya kursplaner med andra krav och annan litteratur. För om vi inte gör det får vi inte igenom studenterna, och om vi inte har tillräckligt hög genomströmning så förlorar vi bokstavligt talat våra jobb. Detta eftersom universitetet får pengar efter hur många studenter som examineras. Färre godkända studenter = mindre pengar = lärare avskedas.
Att skiljas från sina elever | Elilan's Blog · maj 28, 2011 kl. 8:25 f m
[…] inför i känslan av otillräcklighet. Linda Odén har skrivit bra om det i sitt blogginlägg Vad är ett extraår?. Andra är mycket målmedvetna och har knäckt skolkodens mysterium och har sedan åttan siktat på […]
Kommentarer är stängda.