När jag träffar mina elever första gången har de sällan några kunskaper alls i svenska. Vi börjar från början med att eleverna lär sig berätta om sig själva för att sedan steg för steg bygga upp ett ordförråd på sitt nya språk.

För vissa går det galet snabbt att få ett fungerande vardagsspråk, för andra tar det flera år.

Samtidigt som de studerar svenska ska de också lära sig ett skolspråk. De läser matte och so på svenska och det räcker en bit. Jag skulle dock önska att det även på gymnasiet gick att få ut elever i svenska klasser i alla fall vissa kurser så att de får höra svenska pratas ”på riktigt” och inte ha en lärare som förenklar och förtydligar hela tiden.

Reaktionen blir då ofta dessa tre:

1. Läraren blir stressad över att ha en elev som inte kan svenska och menar att det är omöjligt att undervisa någon som inte kan svenska. Eleven får itne den hjälp som behövs och hoppar av kursen.

2. Läraren vänder ut och in på sig själv för att eleverna ska lära sig ämnet, men har inte kunskap om hur undervisningen kan bli mer språkutvecklande. Både elev och lärare sliter sitt hår, men lär sig båda en del.

3. Lärarens undervisning hjälper eleven att utveckla både språk och kunskaper. Då eleven klarar kursen så bra höjs röster om att han eller hon kan läsa ”vanlig” svenska istället för svenska som andraspråk.

 

Låter jag pessimistisk? Kanske, men det här är de scenarion jag varit med om. Många tycker om att eleverna måste lära sig svenska innan de kommer till gymnasiet, vi på IVIK ska göra det vilket är näst intill en omöjlig uppgift. I alla fall en onödigt  tidskrävande.

Det är inte ovanligt att lärare tycker att eleverna själva har totalt ansvar för sina studier och därför inte hjälper de elever som behöver språkstöd. Inte heller är det ovanligt att vetskapen om det språkliga ansvaret i alla ämnen inte finns.

När kunskapen inte finns kan den bästa av lärare ha svårt att hjälpa elever med annat modersmål än svenska. Undervisningen riskerar att bli mer obegriplig än den borde vara då elevernas förkunskaper inte tas tillvara.

Och slutligen, svenska som andraspråk är inget stödämne som man läser tills man lärt sig språket och kan ha ”vanlig” svenska. Det här diskuterar vi en hel del inför hösten då vi ska göra grupper i vår nya organisation.

Jag har själv varit svenskläraren som inte förstått skillnaden mellan svenska och svenska som andraspråk, men nu när jag läst till behörighet i ämnet har jag insett vilken pedagogisk skillnad det finns mellan ämnena. Det här borde varje lärare bli medveten om. Själv känner jag mig mest som en gnällig språkkärring när jag påpekar det.

Läs Anna Kayas eminenta inlägg om andraspråksutveckling här.

Här skriver hon om språk- och kunskapsutvecklande arbete.