Hur arg får man bli?

Magnus Blixt bloggar hos LR och skriver idag om lärares ilska och hur arg man får bli.

Jag är, liksom Magnus, en lärare och människa som har nära till mina känslor. Det betyder att jag öser beröm över minsta lilla positiv händelse. Det kan aldrig bli för mycket beröm. Lovebombing tror jag dessutom är den överlägset bästa pedagogiken.

Om detta kombineras med att ansvaret för skolarbetet hela tiden lämnas över till elever  blir kraven rimliga och eleverna förstår förhoppningsvis att det inte är så att vi inte kommer att tycka om dem om de misslyckas med skolarbetet.

Nu är mina elever mellan 16 och 20 och då ska man kunna ta ansvar för sitt eget arbete. Rimligt ansvar. Det är därför kraven är olika för alla och kanske också berömmet.

Jag blir inte lika arg längre, men jag blir fortfarande arg. De elever som har lika nära till sina känslor som jag har och som kombinerar det med en svårighet att respektera de regler som gäller kan få sig en skrapa ibland. De elever det har handlat om de senaste åren har som tur är också haft nära till alla känslor och nu finns ingen ilska kvar. Bara kärlek.

Vad menar jag med bristande respekt?

Jag har inga orimliga krav i klassrummet, men att störa sina klasskompisar går helt bort. Att inte heller förstå att det krävs jobb för att få betyg och ifrågasätta uppgifter är helt okej, men diskussion krävs. Att jag inte kommit på betygskriterierna är fakta som kan behöva förmedlas, att jag mer än gärna förtydligar kraven ännu mer och att jag faktiskt vet vad jag sysslar med är också viktigt att få fram. Och det viktigaste, att vi har samma mål.

Mitt budskap till de tre elever i min grupp som definitivt ska, bör fixa ett betyg i vår är att det är de som gör jobbet. Jag vill inte ha dem lipande i klassrummet i juni för att de inte lagt ned det jobb som krävs. Jag vill sätta betyg, men jag kan inte göra det på luft.

Jag blir nämligen lite småarg och ibland väldigt arg på dem som har möjligheter och förutsättningar men som inte gör ett skit. Med möjligheter och förutsättningar menar jag att de ska må bra och faktiskt ha en reell möjlighet att nå de kunskaper som krävs om de bara kämpar. Latmasken måste utrotas och så länge den försvinner kommer allt att gå bra.

Jag tror på tydlighet och att tydligt visa att jag blir frustrerad om eleverna som jag har höga förväntningar på inte fixar det de ska måste jag visa det. Aldrig, aldrig skuldbelägga, men alltid tydliggöra och ställa rimliga krav.

Just nu har jag en liten juvel som jag ryker ihop med ibland. Vi tycker skitmycket om varandra, men han har så mycket som är roligare i livet än att plugga svenska. Samtidigt är han redan inne på ett nationellt program, men behöver bli behörig för att kunna fortsätta. Jag förstår verkligen att han har fullt upp med sina andra kurser, men för att jag ska bli av med honom behöver han också bli behörig. Han kommer att bli det. Jag lovar att han kommer att fixar det, men för att jag ska kunna sätta ett betyg med gott samvete behövs några ryck till.

Så vad blir jag arg på?

Mest blir jag arg när jag egentligen är besviken. På elever som har alla möjligheter men inte tar dem. På dem som ägnar tid åt att komma med bortförklaringar istället för att jobba. På dem som tror att jag inte sätter betyg för att jag vill sätta dit dem, när mitt mål alltid är att de ska lyckas.

Någonstans snuddar det vid en liten, liten barnslighet hos mig. Det är jag medveten om och det jobbar jag med. Jag tror dock inte att det är farligt att visa sig mänsklig som lärare, snarare tvärtom.

Jag blir sällan arg i klassrummet längre. Att det ska vara lugnt och tyst i klassrummet är regler som oftast följs. Att störa är inte okej, men det behöver jag sällan bli arg över. Det kan räcka med en hand på axeln. Om inte någon stör under en kompis redovisning däremot. Då jäklar exploderar jag.

Blir jag arg pratar jag alltid med eleven efteråt. Är jag fortfarande arg kan någon annan av mina kollegor ta snacket. Jag tror på lugna, professionella samtal och då kanske det inte är bäst att fortsätta dem när känslorna svallar.

För ett par veckor sedan satt jag och pratade med en elev i en dryg timme som jag haft väldigt få konflikter med och som jag sällan träffar. Jag är inte ens mentor. Ändå eller kanske just därför blev det ett väldigt bra samtal om skolan och beteende som resulterade i en stor förbättring och förändring inte bara i elevens beteende utan även i lärarnas. Ibland kan missuppfattningar leda till att frustrationen och ilskan både hos elever och lärare fortsätter onödigt länge. Om min just då riktigt förbannade kollega tagit samtalet kanske lösningar hade dröjt ännu längre.

Jag glömmer aldrig en elev som under ett av mina första år som lärare  var skitsur och otrevlig mot mig i flera veckor. Jag var ung och ny och mådde jättedåligt över detta. Att bara ställa frågan till elever rakt ut gjorde jag dock inte. När jag tillslut tog mod till mig, höll kvar honom efter en lektion och frågade honom rätt ut varför han var arg fick jag ett oväntat svar. När vi sett på film några veckor tidigare hade jag sagt till honom att inte ligga ner, medan en kompis i en annan del av klassrummet fick ligga kvar.

Slutsatsen då. Bli gärna arg om det är befogat, men se till att bli det på rätt elev och följ alltid upp det efteråt. Med rätt elev menar jag att eleven faktiskt ska ha förmåga att göra något åt situationen.

Hur tänker du kring lärare och ilska?