Vad är rätt att läsa?

Jag måste tipsa om Matildas läshörna i allmänhet och det här inlägget i synnerhet. Hon ger oss vuxna en knäpp på näsan som vi kan behöva. Dels talar hon om hur vi ofta talar om läsning som nyttigt och att det kanske inte är det smartaste:

En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är.

Hon berättar om läraren som uppmanade klassen att läsa minst en bok under sommarlovet då det är nyttigt, medan rektorn hoppades att de skulle hinna läsa mycket under sommaren då det är så roligt.

Mina elever vet att jag älskar att läsa och jag försöker att överföra läsglädjen till dem. Det funkar extra bra när vi läser tillsammans. Men visst är det så att jag även propagerar för nyttan med att läsa böcker, då det är positivt för språkutvecklingen. Kanske ska tagga ner lite gällande språket och fokusera på glädjen och upplevelsen en riktigt bra bok ger.

Matilda ger vuxenvärlden några kängor till och konstaterar att tjocka böcker inte måste vara svårare än tunna och att det är helt okej att läsa böcker man inte helt förstår. Hon vill inte att vuxna (läs lärare) ska vara så rädda för att ungdomar inte ska förstå en tjock och svår bok, utan istället uppmuntra dem att utmana sig själva.

Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”.

 

Här behöver jag tänka mig för lite. Det är lätt att i all välmening rekommendera lättare böcker och det är, som Matilda så riktigt påpekar, kanske inte alls snällt.