För att kunna arbeta som lärare måste du skapa ett skal av teflon så att allt jobbigt och hemskt du får höra faktiskt kan rinna av dig. Allt elände dina elever varit med om, alla elaka kommentarer som de kan slänga ur sig och alla små nålstick som du får.

De första åren som lärare tog jag åt mig av allt. Jag minns när jag genomfört ett filmprojekt i en åtta och läste utvärderingarna eleverna skrev. Av de 23 eleverna i klassen var 22 väldigt positiva. Istället för att suga åt mig berömmet gick jag länge och funderade på vad jag kunde ha gjort för att den 23:e eleven skulle ha gillat projektet. Gillat mig.

Nu har jag lärt mig att alla aldrig kommer att älska mig. Att jag inte är världens sämsta lärare för att alla elever inte lyckas. Att de faktiskt kan säga något elakt utan att för den skull tycka illa om mig. Att en lärare ganska ofta är en symbol för skolan och därmed en symbol för misslyckande.

Nu har jag turen att undervisa elever som väldigt sällan klagar på undervisningen på ett oreflekterat sätt. De älskar självklart inte allt jag gör och de vågar ifrågasätta, men jag känner mig inte anklagad längre. Jag vågar lyssna på dem, fundera över deras argument, anpassa mig ibland, men ofta förklara varför jag gör som jag gör. Jag tar inte åt mig personligen längre och är tryggare i min lärarroll.

Jag har inte heller några elever som skriker att jag är dum i huvudet eller att jag är en kärring. Jag har blivit kallad värre saker än så av elever, men även där har mitt teflonskikt hjälpt mig att inte ta åt mig. Många små nålstick kan fortfarande få fasaden att spricka, men det händer väldigt sällan numera. Om det händer vågar jag dessutom dela med mig till någon kollega eller till min chef för att kunna avreagera mig och sedan laga teflonlagret igen.

Vissa saker har jag dock aldrig lärt mig att hantera riktigt bra. Det handlar om elever som mår riktigt, riktigt dåligt. Just nu har jag många sådana elever. De har föräldrar som mår dåligt och inte har något liv i sitt nya land, oron smittar självklart av sig på barnen som även om de är vuxna inte klarar sig själva. Vi har flera som inte har sina föräldrar hos sig, som bor själva och som är ensamma och vilsna. Det finns elever som oroar sig för sin framtid, som tycker att de inte utvecklas och som har förvandlats från toppstudenter till nybörjare. Nybörjare som knappt kan uttrycka sig på sitt nya språk och definitivt inte studera på den nivå de önskar. De flesta av mina elever ser definitivt inte fram emot sommarlovet. Skolan är deras fasta punkt i tillvaron och de är livrädda för de långa, sysslolösa,ensamma veckorna som väntar.

Hur kan jag hjälpa dem? Jag gör så gott jag kan, men ofta känner jag verkligen otillräckligt. Hur gör du för att känna att du räcker till?


3 Comments

Janis · mars 22, 2011 at 8:22 e m

Jag har inte kommit på något bra sätt att hantera detta. Jag vet inte om det går att känna att man räcker till om man inte gör det? .. även om man inser förnuftsmässigt att det inte är möjligt att räcka till i alla situationer. Det är väl den där gamla sinnesrobönen “ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” som man får ta till.

Att eleverna är “dumma” mot mig är inget eller ett väldigt litet problem – men när livet och samhället (och ja,även skolan ibland) är dumma mot dem, DET väcker mig i ottan, det tar på krafterna, det är svårt att värja sig emot.

Jag flyr oftast in i böckernas värld, till badkaret (med bok, förstås), med film. Och så en sinnesrobön på det.

Linda O · mars 22, 2011 at 9:16 e m

Sinnesrobön kan nog funka även på mig som inte brukar be!

Janis · mars 22, 2011 at 9:29 e m

Nej, inte jag heller! Men jag kom på det när jag skrev så nu ska jag börja! 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.