Var finns den riktiga skoldebatten? Den som på allvar talar om problemet med elever som inte når målen? Den som funderar över hur en skola för alla ska se ut och om det ens är möjligt att skapa en? Den som diskuterar vilka resurser som är vettiga för att varje elev ska nå sin maxkapacitet?

På Twitter finns #merkateder som ibland når höjder och ibland handlar mer om vem som är bäst, vilka lärare som räknas mest och så om den där katedern då som Jan Björklund och Metta Fjelkner försökt göra till en symbol för den goda undervisningen.

Och nu Carin Jämtin som använder högst personliga erfarenheter från Zimbabwe för att argumentera för skoluniform.

Allvarligt talat. Bara för att alla har likadana kläder på sig suddas inte alla olikheter ut. Det finns ingen quick-fix eller för den delen något vaccin mot utsatthet och mobbing eller ens fattigdom. Det hjälper inte att alla ungar drar på sig likadana huvtröjor. Vi måste alla, i och utanför skolan, arbeta för att skolmiljön ska bli bättre för alla. Vi måste lära dagens unga att acceptera olikheter. Ingenting löses av att alla har en likadan t-shirt under den likadana tröjan.

Det finns riktiga problem i skolan och jag är så trött på att då diskutera katedrar, skoluniformer, kepsar och faktiskt också PISA och superpedagogerna på SVT. Verkligheten ser ut så att skolorna får spara, spara, spara. Klasserna blir större, lärartätheten sämre, de obehöriga eleverna fler, de obehöriga lärarna också,  arbetsmiljön för både lärare och elever är knappast bra och blir bara sämre och i april ska jag få en löneökning på 1.5%.

Hur ska vi få en bättre skola? Hur ska lärarnas status höjas? Hur ska fler elever kunna nå målen?

Jag är så trött på kvasidebatter och tomma ord, nu vill jag på riktigt veta hur min, alla kollegors och alla elevers situation ska bli bättre.

Metabolism och Christermagister tycker också till.


4 Comments

Janis · mars 20, 2011 at 11:25 f m

Ja, det är väldigt tröttande! Jag känner att dumdebatten tar KRAFT från mig – jag lever de verkliga skolfrågorna varje dag och vill att de tas upp på den nivå där det finns makt att förändra! Jag vill inte mötas av fördumning av skolfrågor efter skoldagens slut, eller på helgen när jag samlar kraft för en ny skolvecka.
Jag vill att det händer grejer på riktigt, för problemen är så stora där jag är, så att jag snart kanske inte orkar vara en del av skolan.

LR radicals · mars 20, 2011 at 11:28 f m

Bra skrivet, när är det dags att lyfta de riktiga frågorna? När får lärare en arbetssituation som tillåter tid till värdediskussioner med elever, de “mjuka” målen i läroplanen inte bara de “hårda”.
Det är som du är inne på en ekonomisk och resursfråga. För att verksamheten ska genomsyras av “högt i tak”-anda måste de ekonomiska ramarna vara rymliga.Både elever som lärare måste få vara olika, heterogenitet gynnar verksamheten. Dagens homogenitets-norm i läraryrket smittar av sig på eleverna!
“Vi gillar olika”, eller?

Ida · mars 21, 2011 at 10:11 e m

Så himla bra skrivet, och jag undrar detsamma.
Under utbildningen var det så mycket prat om att vi måste höja lärarnas status och det ena med det andra och att skolan ska bli bättre… Men inga tips på hur det skulle gå till (förutom att lärarna måste utveckla sitt yrkesspråk).
Men tänk att skolan debatteras så ofta, alla tycker till, men ändå händer aldrig någonting. Mycket märkligt.

Sture Eriksson · mars 27, 2011 at 2:27 e m

Den nya läroplanen LGR11 har en allvarlig brist då den reflekterar “enhetselevens” utveckling enligt Piaget men saknar de forskningsbaserade principerna för en genuin individualisering av undervisningen. Se ”Sture Erikssons hemsida”: http://home.swipnet.se/StureEriksson/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.