Jag började studera till lärare 1994, då jag förövrigt var lite för ung, men jag återkommer till det i ett annat inlägg. 1994 var ett viktigt år då vi fick helt ny läroplan med en helt ny kunskapssyn och ett helt nytt betygssystem med målrelaterade betyg. Jag levde med LPO-94 och de kursplaner som rörde mig under min utbildning och var inte lite naiv när jag trodde att lärare på skolor också gjorde detsamma. Att så inte var fallet fick jag erfara ganska så brutalt, inte första terminen jag arbetade, inte heller andra, men väl den tredje då jag landade på den arbetsplats som skulle vara min i sju år.

Redan i LPO-94 betonades processen och de förmågor eleverna skulle utveckla snarare än de kunskaper de behövde för att utveckla de givna förmågorna. Summan av kunskapen skulle alltså inte vara 52, men så blev det och så ser det fortfarande ut tyvärr. Prov med poäng som används som grund för betygssättning istället för en bedömning av processen och feedback på densamma.

Faktum är att jag är lite småkär i de nya kunskapskraven, men kanske ännu mer ämnesplanerna med syfte och centralt innehåll som viktiga redskap. Ändå hade jag idag bekymrade kollegor som undrade hur de skulle kunna göra prov som bara testar E-kunskaper. Det fina är att det inte går. Vi behöver alltså inte redan innan provet bestämma vilket betyg en elev är värld. Å andra sidan är det inte efter provet vi ska göra det heller.

Utbildaren vi hade igår kom från Lärarfortbildning och hette, eller heter fortfarande, Jesper Ersgård. Mycket kunnig, duktig och riktigt rolig. Dessutom förekom han det mesta gnäll om förändringar och ökad arbetsbörda som skulle kunna komma och i vissa fall också kom. Lärare som grupp är inte direkt förändringsbenägna och ser lite för ofta problem istället för möjligheter.

För mig är det mest skönt att det som jag trott på och slagits för sedan jag började arbeta som lärare faktiskt genomsyrar de nya styrdokumenten. Och det handlar inte om katederundervisning utan om struktur och tydlighet. Vi ska bedöma eleverna och de ska veta exakt vad vi bedömer och hur de ska ta sig till målet. Betyg däremot, det ska vi vänta med tills kursen är slut, men kunskapsmålen ska tydliggöras långt dessförinnan.

Formativ bedömning är så mycket mer sympatisk än den summativa. Du fick 35 poäng på provet, då får du G, plugga lite mer så får du kanske VG nästa gång. Nu raljerar jag. Jag vet att lärare slitit sitt hår över de kriterier som finns idag och försökt på alla sätt att konkretisera de något luddiga målen. Problemet är att mycket av detta arbete skett i enrum. Är det inte nästan pinsamt att det finns så stora skillnader i bedömning inom skolor. Mellan skolor är en sak, det får Skolinspektionen kontrollera, men inom skolor borde vi väl ändå prata ihop oss. Där måste jag säga att diskussionerna var livligare på de grundskolor jag arbetat på än de är på gymnasiet. Är gymnasielärare mer ensamarbetare?

Blir det bättre nu då? Inte om vi inte enas om vad som egentligen menas med luddiga begrepp som i huvudsak, relativt väl fungerande och välutvecklade väl fungerande. Ersgård menade att tydliga elevexempel och möjligheter för elever att själva jobba med bedömning är nyckeln. Det låter svårt, men också riktigt kul och utmanande. Jag måste säga att jag ser fram emot att  starta om med Lgr11 och är som sagt lite småkär. Det är alltid gött med föreläsare som tycker som jag. 😉

 

Categories: Bedömning

0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.