Knappast utmärkt Fjelkner

Året är 2011 och till hösten börjar en ny läroplan att gälla. En läroplan, som trots ett namn som luktar Lgr69, i praktiken doftar kreativitet och nyskapande. Ju mer jag studerar de nya styrdokumenten desto mer gillar jag dem.

Samtidigt har vår skolminister och nu också mitt fackförbund bestämt sig för att propagera för en tillbakagång till skolan som fanns före 1968 och som tydligen var helt fantastisk. Det har debatterats katederundervisning efter Björklunds debattartikel i lördags och på twitter har debatten varit frisk under #merkateder.

Morrica såg inte alls det jag såg i artikeln och kanske är det så att jag överreagerar. Jag har läst och läst debattartikeln och kan inte komma ifrån att jag blir både irriterad och lite trött på att skoldebatten blivit så fixerad vid vissa uttryck, som katederundervising, flumskola, hårdare tag osv, utan att uttrycken egentligen definieras. Kanske är det så att Björklund bara vill höja lärares status genom att visa att de kan ta tillbaka makten i klassrummet på ett enkelt sätt, men jag tolkar inte texten så.

Mest handlar det om att jag är trött på den totalsvarta bild av skolan som målas upp och att en stor del av förslagen till lösning hamnar på att lärare gör fel. Den bild som Björklund målar upp är att lärare i skolan helt kapitulerat och låter eleverna göra lite vad som helst,  hur som helst, när som helst. Alla problem ska då lösas genom att läraren ställer sig bakom katedern och leder undervisningen.

Egentligen är det alltså inte själva katedern som stör mig, utan tron på en enkel lösning på ett problem som är mer komplicerat än så. Bättre blir det inte då Metta Fjelkner hänger på skolministern och talar om att det är utmärkt att kraven på katederundervisning ställs.  Att det äntligen talas klartext om vad lärare ska göra, att arbetet ska sättas igång från katedern och ledas från katedern. Att läraren ska sitta vid katedern och hjälpa elever vid katedern känns för mig mest opraktiskt. Katedern ska vara den naturliga samlingspunkten i klassrummet, lektionen ska utgå därifrån. Behöver jag säga att jag är skeptisk.

Ja, lärare ska leda arbetet i klassrummet, så långt är jag med. Att sitta vid katedern och låta elever komma dit för att få hjälp 2011 känns helt absurt. Är det något jag lärt mig är det att de elever som behöver hjälp sällan tar sig fram till en kateder, de ber vanligen inte om hjälp alls utan jag måste se till att jag finns där för dem när de behöver mig, utan att de behöver be om det.

Som lärare vilar ansvaret på mig och jag kan inte bara sitta passivt och vänta på att de kommer till mig. Att det bara är mitt ansvar är dock en sanning med modifikation, är det inte rektor och huvudmannen som ansvarar för att eleven får det stöd den behöver? Värre kaos inbillar jag mig att det blir om elever inte får det stöd de behöver. Men ja, jag har ansvaret för att alla elever får den undervisning och kunskap de har rätt till, jag backar definitivt inte från det ansvaret.

Fjelkner säger också att det är förfärligt att kateder och katederundervisning blir ett skällsord, men det handlar bara om att tiden och utvecklingen sprungit ifrån orden. Det går inte riktigt att damma av begreppet katederundervisning som den såg ut då, men kanske kan vi skapa en ny definition. Tyvärr verkar det som om både Björklund och Fjelkner klarar sig alldeles utmärkt med den gamla, dammiga definitionen, men jag kanske har missuppfattat dem.

Måste vi använda katedern som en symbol för undervisningen i klassrummet? Är det verkligen att nedvärdera lärarkåren om man inte tycker så? Förminskar man lärarkåren om man inte köper begreppet katederundervisning som nytt och fräscht?

Vad tolkar du in i begreppet katederundervisning? Behöver vi en ny definition?  Hur skulle du vilja definiera det istället? Höjer debatten lärarnas status?

[http://www.youtube.com/watch?v=iylE5Nc-Uqc]