Svenska språket är ordfattigt och därför ska vi ta vara på de ord vi har vilket också torde inkludera katederundervisning, om man får tro Helena von Schantz, som i sin blogg och en Newsmillartikel i ämnet. Det hon menar med katederundervising är lite oklart, men jag skulle säga att det är ungefär så här: om läraren leder lektionen helt och fullt blir undervisningen bättre och eleverna gillar att gå i skolan.
De exempel hon ger på bra katederundervising är dock inte så många, men hon vet i alla fall vad hon inte vill se och det är ungar som lämnas helt åt sig själva med ett eget arbete att utföra i ensamhet.
Jag håller med, men jag har svårt att se hur den katederundervisning som förespråkas skulle vara den naturliga eller ens nödvändiga motsatsen till kaos.
Vad vill jag då ha?
Faktum är att jag har rätt mycket av det jag önskar som små grupper, engagerade kollegor, handledning i arbetslaget och ganska ofta möjligheten att dela klassrum med en kollega.
Tjugo minuter ungefär, om ens, funkar det att lyssna aktivt. Själv brukar jag dö efter ungefär tio och är sedan någon helt annan stans i tanken, men elever är tåliga och kan kanske hålla i tjugo.
Lite föraktfullt skriver Helena von Schantz att läraren absolut inte ska läsa ur en bok, utan berätta från hjärtat för att fånga eleverna. Jag skulle säga att hon har rätt och fel.
Jag älskar att berätta, men jag tror inte att jag är ensam om att ibland sväva ut lite väl mycket och då bli lite lätt oorganiserad. Struktur är a och o och en lärare som älskar att höra sin egen röst och berättar utan att göra eleverna delaktiga tappar snart bort dem. Med eller utan kateder.
Läroboken är ett stoff som fyller ett syfte. Eleverna behöver bli vana vi att läsa faktatexter, om än tillrättalagda och att som del av genomgången tillsammans läsa läroboken är viktigt. Snarare läsprata, då vi ofta läser lite och därefter sammanfattar vad som är viktigt så att alla får en gemensam röd tråd att hänga upp resten av sin kunskap på.
För mer kunskap måste till. Faktan och förståelsen är viktig, men för att vi ska hjälpa eleverna att få den kunskap de behöver för livet måste de vidare från katederundervisningen. De ska inte släppas vind för våg med ett arbete som de klipper och klistrar ihop från diverse internetsajter utan handledas vidare. Vad behövs då? Små grupper, engagerade lärare och gärna fler än en vuxen i klassrummet.
Säg inte katederundervisning snälla, hur ordfattigt det svenska språket än må vara. Säg lärarledd undervisning, för självklart ska lärare ha en arbetssituation som möjliggör för dem att leda allt arbete i klassrummet. Att låta eleverna steg för steg träna sin egen förmåga är dock inte oviktigt, men självklart med läraren som handledare. Och ja, jag använder ordet handledare. Det vore synd att inte använda ett sådant ord när vi nu har ett så ordfattigt språk.
4 kommentarer
Mia · mars 15, 2011 kl. 9:26 f m
Du har så rätt i att det inte är katedern som avgör undervisningens inriktning! Jag tycker också att ordet katederundervisning är mossigt, men tvekar lite inför lärarledd undervisning också, för all undervisning är väl det, oberoende av vad eleven gör för tillfället. Om man avser det som Björklund efterlyser, skulle man inte kunna kalla det lärarcentrerad eller lärarfokuserad undervisning? Då tänker jag mig motsvarigheten till ett föredrag eller en ledd diskussion.
Mattias Axelsson · mars 14, 2011 kl. 9:30 f m
Ett alldeles utmärkt inlägg. Självklart ska vi lärare vara den som styr och leder lektionerna. Men vi ska göra det tillsammans med eleverna och lektionerna måste vara varierade med föreläsningar OCH diskussioner OCH egen läsning OCH film OCH en massa annat.
Dag 3 med #merkateder « Johan Groths hemsida · september 23, 2012 kl. 11:04 f m
[…] Nu backar vi bandet lite på Ordklyverier […]
Bortom katedern | www.perolsson.nu · mars 14, 2011 kl. 10:14 f m
[…] om katedern: Ny i svenska skolan, Helena von Schantz, Malin Siwe, Matti White, Mark Klamberg, Ordklyverier, Christer Magister, Bo […]
Kommentarer är stängda.