I dagens Expressen skriver Nils Schwartz om en pjäs som spelas i Linköping. En pjäs om 8B där alla elever har en etikett som är mer eller mindre kul att bära. I ett klassrum där ljudnivån är hög sitter Lasse som har ADHD, Kerstin som självklart ska få MVG, Emo-Olle, Lagom-Lena och många fler. Vårt behov av att sortera, kategorisera och skapa ordning gör att elevernas etiketter blir som tunga ok att bära.
Nils Schwartz menar att ingenting kommer att förändras i skolan så länge skulden läggs på skolan som institution. Istället måste vi lyfta blicken, titta på samhället och fundera på vilken skola som passar bäst just nu. Den skola Jan Björklund förordar användes i ett annan samhälle och den enkla löning han tror sig ha hittat måste vridas och vändas några varv för att passa den verklighet som faktiskt finns utanför skolan.
Vad behöver dagens elever kunna för att bli anställningsbara i vårt samhälle? Det tål att diskuteras en hel del och svaret kommer inte att bli ”sitta still, hålla käft och lyssna på en mässande lärare”.
Vilken sorts skola vill vi egentligen ha? Kanske är det dags att sätta ord på det så att vår käre skolminister inte vår härja oemotsagd.
