I dagens GP har en förälder skrivit en insändare som beskriver klassrumssituationen i sitt barns klass. Fruktansvärd läsning.
Det talas mycket om klassrumsklimatet och framför allt bristen på arbetsro i den svenska skolan, men bilden som här målas upp är tyvärr inte ovanlig den heller.
Inga barn ska någonsin behöva känna sig illa till mods eller till och med rädda i skolan. Det klassrumsklimat som signaturen beskriver borde inte få finnas alls.
Elever i vårt barns klass känner sig rädda och konstant spända under skoldagen. De vistas dagligen i en miljö där tankarna och fantasin försvinner som de själva uttrycker det. Man får inte hosta, gäspa eller dra in snuva på lektionstid.
Om man efter helgen säger några ord till den som sitter bredvid, blir läraren arg och menar att man borde ha pratat av sig tillräckligt hemma.
Var går gränsen mellan arbetsro och hämmande disciplin? Vad betyder egentligen lärarledd undervisning? Dessa frågor ställer föräldern som skrivit insändaren.
Arbetsro handlar om att alla vet vad de ska göra och att de gör det utan att störa någon annan. Det betyder dock inte att total tystnad krävs. Ibland behöver de hjälpa varandra, ibland behöver de fråga mig något, ibland behöver de samarbeta och ibland behöver de faktiskt prata lite om vad som hänt i helgen.
Klassrummet ska vara en plats för arbete, men inte utan kreativitet. Jag utgår ifrån att mina elever är tysta och lyssnar om jag har någon genomgång, men jag utgår också ifrån att de ställer frågor när de behöver svar, att de delar med sig av sina tankar och funderingar så att de kan lära av varandra.
En del av det lärarledda handlar just om att se till att samtal och diskussioner i klassrummet hålls på en bra nivå. Att skrämma sina elever till tystnad och döda deras kreativitet och fantasi är dock knappast lärarens uppdrag.
Att bara låta eleverna arbeta själva istället för att samarbeta med klasskamrater är i min värld både tråkigt och oansvarigt. Det är så mycket i skolans mål som handlar om samarbete att det inte går att utforma en bra undervisning utan att klassen får en chans att lära tillsammans.
Kära/käre ”Förälder med barn i åk 2”, jag hoppas verkligen att ni i en dialog med skolan kan hjälpa ert barn till en trevligare och därmed mer lärorik skoltid. Att slå upp stavningen på ord ska ni dock vara nöjda över att era barn lär sig.
Var tycker du gränsen mellan arbetsro och hämmande disciplin går? För mig är det otänkbart att skrämma mina elever till tystnad. Jag är sträng i många fall och jag kräver mycket av mina elever, men det måste få finnas tid att ha det lite trevligt också.
