Smarta elever behöver också hjälp skriver Rebecka Nätterdal på Graffiti i GP och målar upp en tröstlös bild av sin skolgång där hon tvingas ta hjälp av sina föräldrar för att komma vidare, då läraren inte har tid att hjälpa henne.
Illa.
Och lösningen? Jag tror inte på att gör grupper för homogena, men stora, heterogena klasser är svåra att hantera och risken blir att det inte blir bra för någon. Små grupper kan dock med fördel vara mer heterogena då man som lärare faktiskt har en chans att hinna sitta ner med sina elever. Jag tror också på uppgifter som kan lösas på många nivåer och där den som är duktig faktiskt inte måste starta sitt arbete på samma nivå som en elev som har sämre förkunskaper. Att ha eleverna i samma klassrum ser jag dock inte som ett problem.
Att tro att det går att skapa homogena grupper är ofta att lura sig själv. Det är inte så lätt att avgöra vem som är med stimulans kan utvecklas snabbt och vem som behöver mer hjälp. Det handlar inte om betyg och inte heller om intelligens. Rätt miljö kan vara stimulerande för fler elever, men då måste jag som lärare ha en chans att skapa den miljön. Rejäl förberedelsetid för att kunna göra individuella planeringar med tydliga målbeskrivningar, en undervisningsgrupp som går att hantera, tid för coachande samtal och tid för efterarbete och uppföljning.
Att genom fler nationella prov standardisera och styra undervisningen mer kommer definitivt inte att gynna de smarta elever oavsett vilka betyg de har.
