Lärarutbildningen ska göras om för jag vet inte vilken gång i ordningen.  När jag läste valde man mellan 1-7, 4-9 och gymnasielärare. Ett ingångsämne var också bestämt och min inriktning var sv/XX 4-9. För att komma in i Göteborg krävdes då 4,8 i dåtidens betyg. Själv hade jag bara 4,5 och kom därför in på mitt högskoleprov.

Hur ser det ut idag? Platserna är fler, intagningskraven fler och det verkar ibland som om lärarutbildningen blir en nödlösning för den som inte riktigt vet vad han eller hon ska bli. Nu vet jag inte om detta ger sämre lärare, redan då jag studerade fanns en del som kanske borde valt något annat, men någon betydelse torde de låga intagningskraven ha.

Redan på min tid (994-1998) hördes klagomål på utbildningen i stil med “det går att klara kursen utan att läsa kurslitteraturen”. Någonting som inte testade behövde man således inte läsa. Katastrofalt om du frågar mig. Inte att det inte fanns tentafrågor på alla kapitel i alla kursböcker, utan att vuxna människor läser för en tenta och inte för sitt framtida yrke.

Hur ser det ut idag då det klagas på lärarutbildningen? Jo det talas om att det kontrolleras för lite och att ingen lär studenterna allt de behöver kunna. Som om studenten vore ett kärl som skulle fyllas av kunskap. Jag känner ige den tanken, det låter lite som de skoltrötta eleverna jag ibland stöter på. Lär mig, visa mig, men ställ inga krav på att jag ska anstränga mig själv.

Jag är övertygad om att det är omöjligt att konstruera en lärarutbildning som spottar ut fullärda, kompetenta lärare efter x antal år. Likaväl som en civilingenjör eller civilekonom eller sjuksköterska inte kan klara sig utan internutbildning och/eller handledning gör en nyutexaminerad lärare det.

När jag fick mitt första jobb visades jag runt, fick ett schema och sedan var det bara att köra. Inget skrivbord, inget direkt arbetslag. Ingen hann egentligen hjälpa mig och jag gjorde så gott jag kunde. Mycket gick bra, men självklart gjorde jag misstag.

Jämför då med jobb nummer två där jag fick en planering av läraren jag skulle vikariera för, material som han använt tidigare, ett skrivbord i ett arbetsrum med skolans alla so-lärare och en kollega som mer än gärna planerade undervisningen tillsammans med mig. Då började jag utvecklas till att bli en mycket mer kompetent lärare.

På arbetsplats nummer tre, där jag sedan stannade i sju år, var vi ett tiotal relativt nyutexaminerade lärare som anställdes samtidigt. Det innebar att vi hittade styrka i varandra, men också att vi mötte ett massivt motstånd när vi presenterade våra idéer från de äldre kollegor som tyckte att de redan prövat, att det inte funkat och att det sätt de arbetade på nu fungerade bra.

Jag tror inte att detta är ett ovanligt scenario som till stor del beror på att få rektorer hinner vara pedagogiska ledare. Nu när jag börjar bli gammal och grå känner jag mig säkrare på hur min undervisning bör se ut och kanske var det vad mina mer erfara kollegor ville förmedla på ett lite underligt sätt.

När blir du komplett som lärare? Aldrig är det spontana svaret, men med stöd från en mentor, kollegor och chefer kan vägen från det nya och osäkra till det säkra och kompetenta gå snabbare och dessutom förhoppningsvis vara mindre smärtsam. Många av de som blev färdiga lärare samtidigt som jag har för länge sedan lämnat skolans värld. De klarade sig inte förbi den hårda och ensamma tiden som nyutexaminerad.

 


3 Comments

Mats · februari 26, 2011 at 2:46 e m

Oj – vilket viktigt inlägg du har skrivit! Jag länkar hit!

    Linda O · februari 26, 2011 at 3:55 e m

    Tack för länk Mats! I tider av superpedagoger som tv-kändisar tror jag att vi behöver diskutera förutsättningar för alla lärare att bli sådana.

Drömmen om att utbilda ”kompletta lärare” « Tysta tankar · februari 26, 2011 at 2:53 e m

[…] Bloggen Ordklyverier formulerar dilemmat mycket bra (Länk) […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.